tisdag 27 mars 2012

Aerosmith: Toys in the Attic (Columbia, 1975) – av Jonas Slättung

Jo, ni förstår, flickor och pojkar, en gång i tiden var Aerosmith ett riktigt, riktigt bra rockband. Ett farligt band som föräldrar fruktade och ungdomar älskade. Ett kreativt monster som rullade fram över världen, frälsandes sin publik samtidigt som det söp, knarkade och knullade allt i sin väg. Detta var givetvis långt, långt innan de upptäckte den kassako som går under namnet Powerballad och började köra allt sitt material genom den där svullna, omättliga tjocktarmen av villaförortssäkerhet, kostymrock och verandagrogg.

Ty skåda!
Detta var på den tiden då finniga tonåringar som Axl Rose och Slash präntade in Aerosmiths attityd, image och stil för att senare, på åttiotalet, plocka fram alltihop, göra om det och kalla det för Guns’n’Roses. Då var Aerosmith nere för räkning – ett gäng föredettingar som visserligen lyckats med bedriften att få en rap-hit med en cover på deras egen gamla hit Walk this Way, en halvstor hitsingel med translåten Dude looks like a Lady, men vars LP-skivor luktade omsprungen generation så man fick svårt med andningen.

Allt ändrades 1989 med mästerverket Pump, ett gediget rockalbum, ett mästerverk som blev så mycket större just på grund av Aerosmiths uträkning bara något år tidigare. Love in an Elevator och Janie’s got a gun är till exempel två superba låtar och på denna kraftfulla väg hade bandet gärna fått fortsätta, om ni frågar mig. Det gör ni inte och det gjorde de nu inte – utan valde, som snuddats vid i början av texten, det mer ekonomiskt säkra kortet att börja dynga ut härliga kramisar och ointressanta snyftare för braksvennar.
Men dit har vi inte kommit i den här berättelsen, för den handlar, som sagt, om ett helt annat Aerosmith – i en annan galax, för länge, länge sedan...
Toys in the Attic är bandets tredje skiva och Aerosmiths mästerverk.
Det förstår och hör man redan från första början, när titelspåret går igång. Låten är snabb, tung, riffig och manglar duktigt från start. Versen är magisk: ett utslaget ackord, sen sång som dubbas av gitarr. Så fräckt. Så enkelt, svennigt och så. Jävla. Fräckt. Refrängen sjungs av enbart kören, nånstans borta i det där städskåpet du aldrig öppnar. Briljant!!!
Uncle Salty, som kommer härnäst, är en gungande, rullande boogierockdänga med ett nästan psykedeliskt flumparti i mitten, precis innan solot, som fullkomligt får en att sänka garden och bara ta emot när Joe Perry matar fram ett kort, sparsmakat gnid på gurkan.
Sydstatsrock. Vässa slide-fingret och lås upp blåsarnas bur, för Adam’s Apple bjuder på en åktur i baksätet på en snuskigt bred Cheva. Nästan slafsigt, tänjigt och svängigt maler ledriffet på – förstärkt av trombon och baritonsax.
Som låt 4 ligger superhiten Walk this way i all dess originalversionsprakt, som en guldbricka dukad med linneservett, silverbestick, kristallglas och din allra, allra smaskigaste favoriträtt. Jag råkar tycka att Run DMC-covern är bra – om än jävligt daterad – men den är inget, INGENTING, jämfört med originalet. Detta är en tidlös klassiker.
Smaka på uttrycket: ”tidlös klassiker”. Vi slänger oss med det lite hipp som happ när något är sådär lite lagom fjässigt bra. Men det här… Walk this way… ÄR en tidlös klassiker. Det här kunde Black Crowes gjort 1992, eller varför inte Beck 2005?
Som basist måste jag också skjuta spontansalut för Tom Hamiltons gungeligungiga hanterande av de fyra strängarna. Är han full? Är han ett geni? Är han kanske både och? Förmodligen.
De saker som funkar i Uncle Salty och Adam’s Apple gör icke detta i Big ten inch record. Den är – i den mån det finns någon på Toys – är en tråkig låt. Walkingbas-boogiewoogie-Glenn Miller-blås-trams. Varför solkar den ned detta mästerverk? Ingen vet.
Allt detta glömmer man raskt när nästa låt går på. Herreduminskapare.
Sexigare, groovigare och fräckare rocklåt får man leta efter. Men varför göra det när man redan har Sweet Emotion?
Återigen visar Tom Hamilton var kullagerbasen ska stå. Han hade uppenbarligen inte bara tur i Walk this way. Farbror Hamilton är också en av låtens författare – förmodligen för att han stod i lokalen lite lätt pårökt och övade bas när de andra föll in i hans stränglek och smekte igång vad som är en av världens – VÄRLDENS – bästa rocklåtar.
Någon – jag vet inte vem, men personen i fråga borde ha nobelpriset i fysik – kom på att man kunde gå till en grundskola, bryta sig in i musiksalen, ta fram den där lådan med rytminstrument – som inga barn ens tittar på eftersom det finns gitarrer – och plocka med sig en triangel. Effekten, när detta fåniga instrument kommer in vid 2:51 i låten, blir galet bra. Det låter som om mekaniska regndroppar försöker tvinga sig in i huvudet. Man MÅSTE trumma med fingrarna på närmaste bordskiva!
No more No more är lite för repetitiv för min smak – om än vacker, med ett väl markerat riff. Lite för lite Aerosmith och lite för mycket Stones. Vissa skulle säga att det inte gör så mycket, men vad har vi i så fall Rolling Stones-skivor för?
Round and round, som kommer därnäst, är den tyngsta och hårdrockigaste låten på skivan. Snygg gitarrslinga som kommer mellan refrängerna och verserna. Det här hade Mountain kunnat skriva och spela.
Den tredje och sista singeln som släpptes från skivan är plattans sista låt, You see me crying. Vad som vid en första snabb lyssning kan låta som en trött pianoballad är i själva verket inte det – utan en vackert stycke musik som skulle passa som signatur till någon tv-serie.
Lite för långt utanför Aerosmiths vanliga habitat, kanske, för att tillfredställa publiken.
Toys in the Attic är en drink som, likt alla stora rockalbum, bäst njutes från pärm till pärm, på hög volym med öppna fönster eller i total ostördhet i hörlurarna.
Gör det.

Jonas Slättung

fredag 16 mars 2012

Paul & Linda McCartney: Ram (1971) – av Mette Olsen

Om ödet hade velat annorlunda hade jag faktiskt kunnat vara gift med Paul McCartney i dag. När jag var åtta år gammal skrev jag ett brev till Paul. Fram till dess hade jag haft en crush på Danny Wilde från The Persuaders, men när jag upptäckte Beatles blev jag kär i Paul med de stora hundögonen och den sammetslena rösten. I brevet gjorde jag på min egenuppfunna engelska klart för honom att han borde "skill you from Linda and gift you with me." 

Jag skickade aldrig brevet, eftersom min engelska trots allt var för pinsam - och jag hade inga pengar till frimärken. Istället kunde jag sitta i timmar och dagdrömma om att han en dag plötsligt skulle kliva in på skolgården i Hillerødsholmskolan och fråga efter mig. Och när jag kom springande skulle han fråga om jag ville bli sångare i The Beatles, som skulle återuppstå. Och om jag dessutom ville gifta mig med honom.

Men, som sagt, det blev ingenting av med det här. 

Istället lyssnade jag en hel del på Beatles-musik under dessa år. Det var i början av 1970-talet, så beatlarna – eller exbeatlarna, som de nu var – sprutade ut soloalbum efter soloalbum, kanske för att visa varandra vem som kunde pissa längst och kraftigast.
Men för en småkär skolflicka var det faktiskt helt oviktigt så länge det fanns musik att lyssna på. Massor av musik.

Det var inte förrän lite senare som Ram kom in i mitt liv. Då hade jag mest hört Band on the Run, som på den tiden betraktades – och kanske fortfarande betraktas – som Paul McCartneys bästa album efter The Beatles. Och visst finns det utmärkta spår på Band on the Run, i synnerhet titelspåret, Bluebird och Jet. Men som de flesta av McCartneys plattor är den ganska ojämn och saknar en röd linje: Vad är det han vill? Vad är hans budskap? Vad är sambandet mellan en gullig ballad om en fågel och en dryckesvisa om Picasso?

Konsekvent kan man nog egentligen inte heller säga att Ram är, men den osar betydligt mer musikalisk charm och humor än Band on the Run. Dessutom var det modigt av Paul - och kanske inte minst av Linda - att ge ut den i båda deras namn.

När jag hörde Ram första gången var jag nog cirka 15 år - dvs runt 1980. Jag lånade den från biblioteket i Hillerød och medan den snurrade på mina föräldrars skivspelare satt jag och dreglade över alla inklippta foton av Paul, med och utan barn, fru och diverse djur. Låtarna jag föll för var också de som var mest omedelbara och tillgängliga; Heart of the Country, en studsig och glad melodi med en text om att hitta lyckan på landet, bland hästar och får och där man sniffar på gräs och sover gott om natten. Monkberry Moon Delight, som mest av allt låter som en barnlåt med löjligt text och ompa-omparytm. Och Uncle Albert / Admiral Halsey, naturligtvis, som är fullspäckad med roliga ljudeffekter och även påminde mig om medleyt på Abbey Road. Idag är det definitivt Back Seat of My Car som är min favorit på plattan – den andas atmosfär och utgör med sin fina produktion på många sätt essensen av Ram-plattan.

När skivan släpptes, 1971, var det lite mer turbulens i Paul liv än i mitt. 
Året innan hade han lämnat Beatles och fullkomligt smällt igen dörren. Pressen på honom att leverera något bra var stor från alla håll: John Lennon hade släppt sin Plastic Ono Band-skiva med det självplågande primalskriet Mother och George Harrison hade fått ihop så många låtar under Beatles tiden att han nu kunde ge ut inget mindre än ett trippelalbum, All things must pass. Paul, däremot, hade gett ut den lättviktiga McCartney, som till viss del liknade oavslutade skisser och där han själv spelade alla instrument. John Lennon kallade den elakt "Engelbert Humperdinck-musik."

Så förväntningarna på nästa album var höga och det visste Paul McCartney, därför hade han stora planer för produktionen. Han hyrde Denny Seiwell och Dave Spinoza – den senare ersattes efter en tid av Hugh McCracken – som musiker, medan den amerikanske producenten Jim Guercio avbokade sin smekmånad för att kunna vara med och producera.

Därför blev också kritikernas besvikelse så mycket större när Ram kom ut. Bland annat för att låtarna stank hemproduktion och livet-på-landet på familjen McCartneys skotska farm High Park vid Mull of Kintyre och dessutom – oh no! – så var den omusikaliska Linda McCartney krediterad som medkompositör till tio av låtarna. Plattan fick på tafsen av kritikerna som ansåg att den var för simpel och luktade för mycket fårhus. Onda tungor sa att även om ryktena om Pauls död inte var sanna så hade han förmodligen utsatts för en lobotomi.

Också från de tre övriga exbeatlarna kom det hårda ord: 
– Pauls plattor gör mig uttråkad – jag tror inte det finns en enda bra låt på den senaste (Ram), tyckte Ringo, medan John Lennon, sin vana trogen, var ännu mer sylvass: på hans skiva Imagine riktade han låten How do you sleep? direkt till Paul, bland annat med raden ”muzak to my ears”.
Som en direkt kommentar till Ram-omslaget, där Paul står och stretar med en bagge (”ram” på engelska) kvitterade Lennon med att visa sig tillsammans med en gris på ett vykort som följde med Imagine-plattan.

All kritik till trots nådde Ram förstaplatsen på listorna i Storbritannien och andraplatsen i USA. Och sedan dess har det blivit annat ljud i källan. Många kritiker har fått äta upp sina ord och det finns till och med de som kallar Ram för den första indiepopskivan någonsin. Musiktidningen Rolling Stone har kallat skivan en av McCartneys bästa.

Vad lär vi oss då av detta? Att tiden läker alla sår? Eller att kritiker ibland – eller kanske inte så sällan – hellre går efter spelaren än bollen? Det är sant att Paul McCartney inte gjort något riktigt tungviktaralbum sedan Beatles-eran. Men det är kanske inte det som är hans uppgift? Istället har han fått halva världen att gå runt och nynna på en ordentlig handfull glada låtar. Bland annat en liten, åttaårig flicka från Hillerød, Danmark.

... Och nu en liten slutknorr på historien:

För tre år sedan skulle jag intervjua Paul McCartney om hans sidoprojekt "The Fireman". Hans management i London var helt hysteriskt; jag skulle komma ihåg att tilltala honom "Sir Paul" och jag fick absolut inte ställa frågor om The Beatles eller hans privatliv. Telefonintervjun skulle vara blott 20 minuter, och när de var över skulle jag själv avbryta samtalet. 

As if?!

När jag äntligen hade "Sir Paul" i luren visade han sig vara den snällaste och mest pratsamma personen. Efter exakt 1 minut och 25 sekunder började han själv prata om Beatles - och han fortsatte med det nästan hela konversationen ut. 

Och han sjöng för mig! 

Jag berättade aldrig för honom om min stormiga förälskelse 35 år tidigare. Å andra sidan sa mina kollegor efteråt att jag såg ut som någon som hade haft telefonsex!

Och PS. 
Ytterligare en liten knorr: hans senaste album, Kisses on the Bottom är – när du väl har vant dig vid att hans röst inte längre klarar av de högsta tonerna – faktiskt ganska charmig. Kan rekommenderas.


Mette Olsen

tisdag 6 mars 2012

An Emotional Fish: An Emotional Fish (1990) – av Lasse Franck

I augusti 1990 hade videon till första singeln Celebrate antagligen redan snurrat några gånger på MTV. Antagligen hade jag tyckt om den. Men jag vill ändå minnas att det i första hand var bandnamnet som fick mig att uppsöka Teaterladan på Hultsfredsfestivalen. Och att jag inte hade några föreställningar om vad som väntade.

Aldrig – vare sig förr eller senare – har jag blivit så oväntat golvad av en konsert. Den svartklädda kvartetten äntrade scenen med en våldsam energi som aldrig tog slut. I ständigt blinkande stroboskopljus framförde de sina låtar på ett rasande allvar. Allt var svartvitt, såg ut som en gammal stumfilm på högvarv och lät som någonting helt annat. Man blev yr i huvudet och lycklig. Kunde knappt uppfatta att Jalle Lorensson och Nisse Hellberg från Wilmer X stod intill och diggade. Den coole gitarristen nöjde sig med att slänga lite med sitt långa, snudd på dreadlockskrulliga, hår. Sångaren dansade som en galning, svettades ut all vätska ur kroppen och dolde ansiktet bakom sin besynnerliga page.
När festivalen var över köpte jag omedelbart skivan. De hade bara gjort en. Den hade nyss släppts och motsvarade förväntningarna från konserten. Trots att den innehöll flera lugna spår än vad deras liveframträdande hade gett sken av.
Var man ett rockband från Irland fick man finna sig i att bli jämfört med U2, som vid det laget hade hunnit släppa både The Joshua Tree och Rattle and Hum. An Emotional Fish blev väldigt jämförda med U2 – gruppens båda första singlar gavs ut av ”deras” skivbolag – och placerades i exakt samma fack, som vore de kopior. Det var inte det minsta rättvist. Man kan hävda att David Frews gitarrspel och sound påminner en del om The Edges, texterna är emellanåt politiska och båda grupperna gör rockmusik. Mer likt än så är det egentligen inte.
Sångaren Gerard Whelan har mer gemensamt med Jim Morrison och Lou Reed än med Bono. Hos An Emotional Fish tar Enda Wyatts bas hela tiden en framträdande plats i ljudbilden. Utan att bjuda på några särskilt stiliga eller uttänkta basgångar – den är nästan alltid enkel rak, hård och pumpande. Från det att albumet öppnas med den malande basen på Celebrate till skivans sista upptempolåt, That Demon Jive. Det mesta är enkelt. Fyramannarock – gitarr, bas, trummor och sång. David Frew låter sin gitarr vibrera över de stadiga grunderna, oftast utan extra pålägg. På That Demon Jive fyller en saxofon ut det konstanta drivet och i balladen Blue smyger sig ett munspel in.
Ändå var det – om man skulle tro musikskribenterna – överlastad och bombastisk arenarock som imiterade U2, fast inte var på långa vägar lika bra. Nu ska man ju inte tro musikskribenterna. Yrkeskåren var i det här fallet upprörd över att brittiska Radio 1 hade sponsrat An Emotional Fishs turné – eftersom radiokanalen helt hade gått igång på singelspåren som förebådade plattan – och gav dem en hel del radiotid. En sellout. En ohelig allians. Som övrig musikmedia gjorde allt vad de kunde för att bryta.
Dessvärre lyckades de.
Sedan så gott som alla kritiker sablat ner debutskivan blev den inte någon större framgång. Det tog tre år innan An Emotional Fish släppte en uppföljare – och då försökte bandet göra någonting annat. Musiken på Junk Puppets var mer psykedelisk och hemlig. Och sämre. Året efter kom ytterligare ett försök. På Sloper gick fiskarna tillbaka till ett renare sound, men låtarna höll inte samma kvalitet som förut. Och så lades bandet ner.
Gerard Whelan ägnade sig åt att renovera motorcyklar i sju år innan längtan efter musiken blev för stor. Han tog sig artistnamnet Jerry Fish och har tillsammans med The Mudbug Club spelat in två studioalbum där kritikerna inte får någon chans att komma dragandes med ”överlastad arenarock”.  Nu är det ståbas och blåssektioner som gäller. Här låter det mer rotblues än någonsin tidigare.
An Emotional Fish var värda ett väldigt mycket bättre öde efter ett så strålande debutalbum. Den enda invändning jag har är mot avslutningen – som därmed skulle kunna tolkas som ett tecken på det kommande fallet. Brick It Up är lite för såsig och enformig, liksom bonusspåret, som inte fanns med på min ursprungliga vinyl, Move On.
Men resten… Från den inledande hitsingeln Celebrate, som fortfarande får mig att för min inre syn skåda Whelans intensiva, maniska dans till That Demon Jive – minst lika intensiv den. Balladerna är njutbara smekningar allesammans. Blue släpptes också – fullt förståeligt – som singel längre fram, kärleksberättelsen Julian är en vacker historia, precis som Colours.
Grey Matter var, tillsammans med Celebrate, de låtar som redan hade släppts som singlar av U2-bolaget Mother. De spår som mer än några andra fick mig att gå igång 1990 var Lace Virginia och All I Am. Båda med drivande men återhållna verser och förlösande refränger. Mer explosionsartade i Lace Virginia, med Whelans varulvsylanden. Och med mer nonchalant ilska i All I Am där han ber the ”so called mister” att ”take a walk”. Båda kan än i dag användas för att fylla på min energireserv och är riktiga höjdpunkter på det här strålande debutalbumet.
Tim Palmer, som tidigare hade producerat The Mission och Tin Machines debutalbum – vilket ger goda ledtrådar till den här skivans sound – har skänkt skivan en ljudbild som fortfarande fungerar. För det är jag nästan lika tacksam som för att jag gick till Teaterladan den där sommardagen 1990.

Lasse Franck