Dolly Parton: The Grass is Blue (1999) – av Andreas Söderut

– Soup is not a fuckin meal! dundrar Declan De Barra från passagerarsätet i Elins föräldrars Volvo. The Preacher & the Bear är på turné i Tyskland tillsammans med den store irländaren med den ändå större rösten och jag är med som extra musiker/turnéapa. 

15 cd-skivor blir fort gamla när man spenderar 5-6 timmar i bilen per dag fräsandes ner för autobahn: blandningen innehåller bl a mixade electroskivor, bob hund, Beach Boys och Slayers Reign in Blood vilken snabbt blev Declans och Fredriks favorit i framsätena och som sedan föranledde förhöjt tempo på några av Fredriks gitarrintro på spelningarna. I dealen ingår ett mål mat när vi kommer till stället vi ska spela på och Declan får allt som oftast fylla på med extra allt efter han fått den goda, men vid detta tillfälle, soppbaserade menyn.

När vi lämnar Trier och närmar oss tjeckiska gränsen kör jag och sätter som förarprivilegie på The Grass is Blue. Tystnad. 45 minuter utan samtal går. Efteråt kan vi konstatera att Dolly klarade det som ingen annan artist fixade på denna resa: vi lyssnade aktivt på ett album från början till slut och sjönk in i en värld som vid första anblick verkar tillhöra hillbillies, rednecks eller åtminstone amerikaner. Jag tittar ut på kullarna och får nått i ögat när Dolly sjunger Steady as the Rain och måste sedan torka bort det i Endless Stream of Tears som innehåller raden 'a broken heart won't kill you, you just want to die', vafan är det här? Borta hemifrån, sova halvbra, vägmat, öl varje kväll, javisst. Men Dolly Parton? Visst, ett förhållande hemma som håller på att krascha, generell känsla av vilsenhet, livskris....smack! Jim Mills brutala banjo och Jerry Douglas osannolika dobro anfaller som kniv och plåster om vartannat och Dolly? Ja hon har aldrig låtit råare och hjälper inte precis till: jag kastas runt i Train, Train och försöker förstå vad som händer. Will He Be Waiting for Me, I WILL DOLLY BUHUUHUUU!!! Puuh. Hjälp, tappade det nästan där.

Satan, titelspåret. Det är över, jag kapitulerar:

I've had to think up a way to survive, since you said it's over, told me good-bye,

I just can't make it one day without you, unless I pretend that the opposite's true

There's snow in the tropics

There's ice on the sun

It's hot in the Arctic

And crying is fun

And I'm happy now

And I'm glad we're through

And the sky is green

And the grass is blue

Men om man nu inte tycker att bluegrass och Dolly låter som ens kopp te? Då vill jag berätta att samtliga personer beskrivna i bilen ovan lyssnar på väldigt olika musik och att ingen har Dolly Parton högst upp på sin topplista. Denna skiva är något annat, den är en resa i traditionell, välspelad bluegrass men med låtar som har det lilla extra, bortom genren. För den nyfikne nybörjaren rekommenderar jag Silver Dagger eller introspåret, Travelling Prayer. Eller så tittar du på Oh Brother Where Art Thou en gång till.

Andreas Söderut