torsdag 26 april 2012

Dolly Parton: The Grass is Blue (1999) – av Andreas Söderut


– Soup is not a fuckin meal! dundrar Declan De Barra från passagerarsätet i Elins föräldrars Volvo. The Preacher & the Bear är på turné i Tyskland tillsammans med den store irländaren med den ändå större rösten och jag är med som extra musiker/turnéapa. 


15 cd-skivor blir fort gamla när man spenderar 5-6 timmar i bilen per dag fräsandes ner för autobahn: blandningen innehåller bl a mixade electroskivor, bob hund, Beach Boys och Slayers Reign in Blood vilken snabbt blev Declans och Fredriks favorit i framsätena och som sedan föranledde förhöjt tempo på några av Fredriks gitarrintro på spelningarna. I dealen ingår ett mål mat när vi kommer till stället vi ska spela på och Declan får allt som oftast fylla på med extra allt efter han fått den goda, men vid detta tillfälle, soppbaserade menyn.

När vi lämnar Trier och närmar oss tjeckiska gränsen kör jag och sätter som förarprivilegie på The Grass is Blue. Tystnad. 45 minuter utan samtal går. Efteråt kan vi konstatera att Dolly klarade det som ingen annan artist fixade på denna resa: vi lyssnade aktivt på ett album från början till slut och sjönk in i en värld som vid första anblick verkar tillhöra hillbillies, rednecks eller åtminstone amerikaner. Jag tittar ut på kullarna och får nått i ögat när Dolly sjunger Steady as the Rain och måste sedan torka bort det i Endless Stream of Tears som innehåller raden 'a broken heart won't kill you, you just want to die', vafan är det här? Borta hemifrån, sova halvbra, vägmat, öl varje kväll, javisst. Men Dolly Parton? Visst, ett förhållande hemma som håller på att krascha, generell känsla av vilsenhet, livskris....smack! Jim Mills brutala banjo och Jerry Douglas osannolika dobro anfaller som kniv och plåster om vartannat och Dolly? Ja hon har aldrig låtit råare och hjälper inte precis till: jag kastas runt i Train, Train och försöker förstå vad som händer. Will He Be Waiting for Me, I WILL DOLLY BUHUUHUUU!!! Puuh. Hjälp, tappade det nästan där.

Satan, titelspåret. Det är över, jag kapitulerar:

I've had to think up a way to survive, since you said it's over, told me good-bye,
I just can't make it one day without you, unless I pretend that the opposite's true

There's snow in the tropics
There's ice on the sun
It's hot in the Arctic
And crying is fun
And I'm happy now
And I'm glad we're through
And the sky is green
And the grass is blue

Men om man nu inte tycker att bluegrass och Dolly låter som ens kopp te? Då vill jag berätta att samtliga personer beskrivna i bilen ovan lyssnar på väldigt olika musik och att ingen har Dolly Parton högst upp på sin topplista. Denna skiva är något annat, den är en resa i traditionell, välspelad bluegrass men med låtar som har det lilla extra, bortom genren. För den nyfikne nybörjaren rekommenderar jag Silver Dagger eller introspåret, Travelling Prayer. Eller så tittar du på Oh Brother Where Art Thou en gång till.


Andreas Söderut

tisdag 27 mars 2012

Aerosmith: Toys in the Attic (Columbia, 1975) – av Jonas Slättung

Jo, ni förstår, flickor och pojkar, en gång i tiden var Aerosmith ett riktigt, riktigt bra rockband. Ett farligt band som föräldrar fruktade och ungdomar älskade. Ett kreativt monster som rullade fram över världen, frälsandes sin publik samtidigt som det söp, knarkade och knullade allt i sin väg. Detta var givetvis långt, långt innan de upptäckte den kassako som går under namnet Powerballad och började köra allt sitt material genom den där svullna, omättliga tjocktarmen av villaförortssäkerhet, kostymrock och verandagrogg.

Ty skåda!
Detta var på den tiden då finniga tonåringar som Axl Rose och Slash präntade in Aerosmiths attityd, image och stil för att senare, på åttiotalet, plocka fram alltihop, göra om det och kalla det för Guns’n’Roses. Då var Aerosmith nere för räkning – ett gäng föredettingar som visserligen lyckats med bedriften att få en rap-hit med en cover på deras egen gamla hit Walk this Way, en halvstor hitsingel med translåten Dude looks like a Lady, men vars LP-skivor luktade omsprungen generation så man fick svårt med andningen.

Allt ändrades 1989 med mästerverket Pump, ett gediget rockalbum, ett mästerverk som blev så mycket större just på grund av Aerosmiths uträkning bara något år tidigare. Love in an Elevator och Janie’s got a gun är till exempel två superba låtar och på denna kraftfulla väg hade bandet gärna fått fortsätta, om ni frågar mig. Det gör ni inte och det gjorde de nu inte – utan valde, som snuddats vid i början av texten, det mer ekonomiskt säkra kortet att börja dynga ut härliga kramisar och ointressanta snyftare för braksvennar.
Men dit har vi inte kommit i den här berättelsen, för den handlar, som sagt, om ett helt annat Aerosmith – i en annan galax, för länge, länge sedan...
Toys in the Attic är bandets tredje skiva och Aerosmiths mästerverk.
Det förstår och hör man redan från första början, när titelspåret går igång. Låten är snabb, tung, riffig och manglar duktigt från start. Versen är magisk: ett utslaget ackord, sen sång som dubbas av gitarr. Så fräckt. Så enkelt, svennigt och så. Jävla. Fräckt. Refrängen sjungs av enbart kören, nånstans borta i det där städskåpet du aldrig öppnar. Briljant!!!
Uncle Salty, som kommer härnäst, är en gungande, rullande boogierockdänga med ett nästan psykedeliskt flumparti i mitten, precis innan solot, som fullkomligt får en att sänka garden och bara ta emot när Joe Perry matar fram ett kort, sparsmakat gnid på gurkan.
Sydstatsrock. Vässa slide-fingret och lås upp blåsarnas bur, för Adam’s Apple bjuder på en åktur i baksätet på en snuskigt bred Cheva. Nästan slafsigt, tänjigt och svängigt maler ledriffet på – förstärkt av trombon och baritonsax.
Som låt 4 ligger superhiten Walk this way i all dess originalversionsprakt, som en guldbricka dukad med linneservett, silverbestick, kristallglas och din allra, allra smaskigaste favoriträtt. Jag råkar tycka att Run DMC-covern är bra – om än jävligt daterad – men den är inget, INGENTING, jämfört med originalet. Detta är en tidlös klassiker.
Smaka på uttrycket: ”tidlös klassiker”. Vi slänger oss med det lite hipp som happ när något är sådär lite lagom fjässigt bra. Men det här… Walk this way… ÄR en tidlös klassiker. Det här kunde Black Crowes gjort 1992, eller varför inte Beck 2005?
Som basist måste jag också skjuta spontansalut för Tom Hamiltons gungeligungiga hanterande av de fyra strängarna. Är han full? Är han ett geni? Är han kanske både och? Förmodligen.
De saker som funkar i Uncle Salty och Adam’s Apple gör icke detta i Big ten inch record. Den är – i den mån det finns någon på Toys – är en tråkig låt. Walkingbas-boogiewoogie-Glenn Miller-blås-trams. Varför solkar den ned detta mästerverk? Ingen vet.
Allt detta glömmer man raskt när nästa låt går på. Herreduminskapare.
Sexigare, groovigare och fräckare rocklåt får man leta efter. Men varför göra det när man redan har Sweet Emotion?
Återigen visar Tom Hamilton var kullagerbasen ska stå. Han hade uppenbarligen inte bara tur i Walk this way. Farbror Hamilton är också en av låtens författare – förmodligen för att han stod i lokalen lite lätt pårökt och övade bas när de andra föll in i hans stränglek och smekte igång vad som är en av världens – VÄRLDENS – bästa rocklåtar.
Någon – jag vet inte vem, men personen i fråga borde ha nobelpriset i fysik – kom på att man kunde gå till en grundskola, bryta sig in i musiksalen, ta fram den där lådan med rytminstrument – som inga barn ens tittar på eftersom det finns gitarrer – och plocka med sig en triangel. Effekten, när detta fåniga instrument kommer in vid 2:51 i låten, blir galet bra. Det låter som om mekaniska regndroppar försöker tvinga sig in i huvudet. Man MÅSTE trumma med fingrarna på närmaste bordskiva!
No more No more är lite för repetitiv för min smak – om än vacker, med ett väl markerat riff. Lite för lite Aerosmith och lite för mycket Stones. Vissa skulle säga att det inte gör så mycket, men vad har vi i så fall Rolling Stones-skivor för?
Round and round, som kommer därnäst, är den tyngsta och hårdrockigaste låten på skivan. Snygg gitarrslinga som kommer mellan refrängerna och verserna. Det här hade Mountain kunnat skriva och spela.
Den tredje och sista singeln som släpptes från skivan är plattans sista låt, You see me crying. Vad som vid en första snabb lyssning kan låta som en trött pianoballad är i själva verket inte det – utan en vackert stycke musik som skulle passa som signatur till någon tv-serie.
Lite för långt utanför Aerosmiths vanliga habitat, kanske, för att tillfredställa publiken.
Toys in the Attic är en drink som, likt alla stora rockalbum, bäst njutes från pärm till pärm, på hög volym med öppna fönster eller i total ostördhet i hörlurarna.
Gör det.

Jonas Slättung

fredag 16 mars 2012

Paul & Linda McCartney: Ram (1971) – av Mette Olsen

Om ödet hade velat annorlunda hade jag faktiskt kunnat vara gift med Paul McCartney i dag. När jag var åtta år gammal skrev jag ett brev till Paul. Fram till dess hade jag haft en crush på Danny Wilde från The Persuaders, men när jag upptäckte Beatles blev jag kär i Paul med de stora hundögonen och den sammetslena rösten. I brevet gjorde jag på min egenuppfunna engelska klart för honom att han borde "skill you from Linda and gift you with me." 

Jag skickade aldrig brevet, eftersom min engelska trots allt var för pinsam - och jag hade inga pengar till frimärken. Istället kunde jag sitta i timmar och dagdrömma om att han en dag plötsligt skulle kliva in på skolgården i Hillerødsholmskolan och fråga efter mig. Och när jag kom springande skulle han fråga om jag ville bli sångare i The Beatles, som skulle återuppstå. Och om jag dessutom ville gifta mig med honom.

Men, som sagt, det blev ingenting av med det här. 

Istället lyssnade jag en hel del på Beatles-musik under dessa år. Det var i början av 1970-talet, så beatlarna – eller exbeatlarna, som de nu var – sprutade ut soloalbum efter soloalbum, kanske för att visa varandra vem som kunde pissa längst och kraftigast.
Men för en småkär skolflicka var det faktiskt helt oviktigt så länge det fanns musik att lyssna på. Massor av musik.

Det var inte förrän lite senare som Ram kom in i mitt liv. Då hade jag mest hört Band on the Run, som på den tiden betraktades – och kanske fortfarande betraktas – som Paul McCartneys bästa album efter The Beatles. Och visst finns det utmärkta spår på Band on the Run, i synnerhet titelspåret, Bluebird och Jet. Men som de flesta av McCartneys plattor är den ganska ojämn och saknar en röd linje: Vad är det han vill? Vad är hans budskap? Vad är sambandet mellan en gullig ballad om en fågel och en dryckesvisa om Picasso?

Konsekvent kan man nog egentligen inte heller säga att Ram är, men den osar betydligt mer musikalisk charm och humor än Band on the Run. Dessutom var det modigt av Paul - och kanske inte minst av Linda - att ge ut den i båda deras namn.

När jag hörde Ram första gången var jag nog cirka 15 år - dvs runt 1980. Jag lånade den från biblioteket i Hillerød och medan den snurrade på mina föräldrars skivspelare satt jag och dreglade över alla inklippta foton av Paul, med och utan barn, fru och diverse djur. Låtarna jag föll för var också de som var mest omedelbara och tillgängliga; Heart of the Country, en studsig och glad melodi med en text om att hitta lyckan på landet, bland hästar och får och där man sniffar på gräs och sover gott om natten. Monkberry Moon Delight, som mest av allt låter som en barnlåt med löjligt text och ompa-omparytm. Och Uncle Albert / Admiral Halsey, naturligtvis, som är fullspäckad med roliga ljudeffekter och även påminde mig om medleyt på Abbey Road. Idag är det definitivt Back Seat of My Car som är min favorit på plattan – den andas atmosfär och utgör med sin fina produktion på många sätt essensen av Ram-plattan.

När skivan släpptes, 1971, var det lite mer turbulens i Paul liv än i mitt. 
Året innan hade han lämnat Beatles och fullkomligt smällt igen dörren. Pressen på honom att leverera något bra var stor från alla håll: John Lennon hade släppt sin Plastic Ono Band-skiva med det självplågande primalskriet Mother och George Harrison hade fått ihop så många låtar under Beatles tiden att han nu kunde ge ut inget mindre än ett trippelalbum, All things must pass. Paul, däremot, hade gett ut den lättviktiga McCartney, som till viss del liknade oavslutade skisser och där han själv spelade alla instrument. John Lennon kallade den elakt "Engelbert Humperdinck-musik."

Så förväntningarna på nästa album var höga och det visste Paul McCartney, därför hade han stora planer för produktionen. Han hyrde Denny Seiwell och Dave Spinoza – den senare ersattes efter en tid av Hugh McCracken – som musiker, medan den amerikanske producenten Jim Guercio avbokade sin smekmånad för att kunna vara med och producera.

Därför blev också kritikernas besvikelse så mycket större när Ram kom ut. Bland annat för att låtarna stank hemproduktion och livet-på-landet på familjen McCartneys skotska farm High Park vid Mull of Kintyre och dessutom – oh no! – så var den omusikaliska Linda McCartney krediterad som medkompositör till tio av låtarna. Plattan fick på tafsen av kritikerna som ansåg att den var för simpel och luktade för mycket fårhus. Onda tungor sa att även om ryktena om Pauls död inte var sanna så hade han förmodligen utsatts för en lobotomi.

Också från de tre övriga exbeatlarna kom det hårda ord: 
– Pauls plattor gör mig uttråkad – jag tror inte det finns en enda bra låt på den senaste (Ram), tyckte Ringo, medan John Lennon, sin vana trogen, var ännu mer sylvass: på hans skiva Imagine riktade han låten How do you sleep? direkt till Paul, bland annat med raden ”muzak to my ears”.
Som en direkt kommentar till Ram-omslaget, där Paul står och stretar med en bagge (”ram” på engelska) kvitterade Lennon med att visa sig tillsammans med en gris på ett vykort som följde med Imagine-plattan.

All kritik till trots nådde Ram förstaplatsen på listorna i Storbritannien och andraplatsen i USA. Och sedan dess har det blivit annat ljud i källan. Många kritiker har fått äta upp sina ord och det finns till och med de som kallar Ram för den första indiepopskivan någonsin. Musiktidningen Rolling Stone har kallat skivan en av McCartneys bästa.

Vad lär vi oss då av detta? Att tiden läker alla sår? Eller att kritiker ibland – eller kanske inte så sällan – hellre går efter spelaren än bollen? Det är sant att Paul McCartney inte gjort något riktigt tungviktaralbum sedan Beatles-eran. Men det är kanske inte det som är hans uppgift? Istället har han fått halva världen att gå runt och nynna på en ordentlig handfull glada låtar. Bland annat en liten, åttaårig flicka från Hillerød, Danmark.

... Och nu en liten slutknorr på historien:

För tre år sedan skulle jag intervjua Paul McCartney om hans sidoprojekt "The Fireman". Hans management i London var helt hysteriskt; jag skulle komma ihåg att tilltala honom "Sir Paul" och jag fick absolut inte ställa frågor om The Beatles eller hans privatliv. Telefonintervjun skulle vara blott 20 minuter, och när de var över skulle jag själv avbryta samtalet. 

As if?!

När jag äntligen hade "Sir Paul" i luren visade han sig vara den snällaste och mest pratsamma personen. Efter exakt 1 minut och 25 sekunder började han själv prata om Beatles - och han fortsatte med det nästan hela konversationen ut. 

Och han sjöng för mig! 

Jag berättade aldrig för honom om min stormiga förälskelse 35 år tidigare. Å andra sidan sa mina kollegor efteråt att jag såg ut som någon som hade haft telefonsex!

Och PS. 
Ytterligare en liten knorr: hans senaste album, Kisses on the Bottom är – när du väl har vant dig vid att hans röst inte längre klarar av de högsta tonerna – faktiskt ganska charmig. Kan rekommenderas.


Mette Olsen

tisdag 6 mars 2012

An Emotional Fish: An Emotional Fish (1990) – av Lasse Franck

I augusti 1990 hade videon till första singeln Celebrate antagligen redan snurrat några gånger på MTV. Antagligen hade jag tyckt om den. Men jag vill ändå minnas att det i första hand var bandnamnet som fick mig att uppsöka Teaterladan på Hultsfredsfestivalen. Och att jag inte hade några föreställningar om vad som väntade.

Aldrig – vare sig förr eller senare – har jag blivit så oväntat golvad av en konsert. Den svartklädda kvartetten äntrade scenen med en våldsam energi som aldrig tog slut. I ständigt blinkande stroboskopljus framförde de sina låtar på ett rasande allvar. Allt var svartvitt, såg ut som en gammal stumfilm på högvarv och lät som någonting helt annat. Man blev yr i huvudet och lycklig. Kunde knappt uppfatta att Jalle Lorensson och Nisse Hellberg från Wilmer X stod intill och diggade. Den coole gitarristen nöjde sig med att slänga lite med sitt långa, snudd på dreadlockskrulliga, hår. Sångaren dansade som en galning, svettades ut all vätska ur kroppen och dolde ansiktet bakom sin besynnerliga page.
När festivalen var över köpte jag omedelbart skivan. De hade bara gjort en. Den hade nyss släppts och motsvarade förväntningarna från konserten. Trots att den innehöll flera lugna spår än vad deras liveframträdande hade gett sken av.
Var man ett rockband från Irland fick man finna sig i att bli jämfört med U2, som vid det laget hade hunnit släppa både The Joshua Tree och Rattle and Hum. An Emotional Fish blev väldigt jämförda med U2 – gruppens båda första singlar gavs ut av ”deras” skivbolag – och placerades i exakt samma fack, som vore de kopior. Det var inte det minsta rättvist. Man kan hävda att David Frews gitarrspel och sound påminner en del om The Edges, texterna är emellanåt politiska och båda grupperna gör rockmusik. Mer likt än så är det egentligen inte.
Sångaren Gerard Whelan har mer gemensamt med Jim Morrison och Lou Reed än med Bono. Hos An Emotional Fish tar Enda Wyatts bas hela tiden en framträdande plats i ljudbilden. Utan att bjuda på några särskilt stiliga eller uttänkta basgångar – den är nästan alltid enkel rak, hård och pumpande. Från det att albumet öppnas med den malande basen på Celebrate till skivans sista upptempolåt, That Demon Jive. Det mesta är enkelt. Fyramannarock – gitarr, bas, trummor och sång. David Frew låter sin gitarr vibrera över de stadiga grunderna, oftast utan extra pålägg. På That Demon Jive fyller en saxofon ut det konstanta drivet och i balladen Blue smyger sig ett munspel in.
Ändå var det – om man skulle tro musikskribenterna – överlastad och bombastisk arenarock som imiterade U2, fast inte var på långa vägar lika bra. Nu ska man ju inte tro musikskribenterna. Yrkeskåren var i det här fallet upprörd över att brittiska Radio 1 hade sponsrat An Emotional Fishs turné – eftersom radiokanalen helt hade gått igång på singelspåren som förebådade plattan – och gav dem en hel del radiotid. En sellout. En ohelig allians. Som övrig musikmedia gjorde allt vad de kunde för att bryta.
Dessvärre lyckades de.
Sedan så gott som alla kritiker sablat ner debutskivan blev den inte någon större framgång. Det tog tre år innan An Emotional Fish släppte en uppföljare – och då försökte bandet göra någonting annat. Musiken på Junk Puppets var mer psykedelisk och hemlig. Och sämre. Året efter kom ytterligare ett försök. På Sloper gick fiskarna tillbaka till ett renare sound, men låtarna höll inte samma kvalitet som förut. Och så lades bandet ner.
Gerard Whelan ägnade sig åt att renovera motorcyklar i sju år innan längtan efter musiken blev för stor. Han tog sig artistnamnet Jerry Fish och har tillsammans med The Mudbug Club spelat in två studioalbum där kritikerna inte får någon chans att komma dragandes med ”överlastad arenarock”.  Nu är det ståbas och blåssektioner som gäller. Här låter det mer rotblues än någonsin tidigare.
An Emotional Fish var värda ett väldigt mycket bättre öde efter ett så strålande debutalbum. Den enda invändning jag har är mot avslutningen – som därmed skulle kunna tolkas som ett tecken på det kommande fallet. Brick It Up är lite för såsig och enformig, liksom bonusspåret, som inte fanns med på min ursprungliga vinyl, Move On.
Men resten… Från den inledande hitsingeln Celebrate, som fortfarande får mig att för min inre syn skåda Whelans intensiva, maniska dans till That Demon Jive – minst lika intensiv den. Balladerna är njutbara smekningar allesammans. Blue släpptes också – fullt förståeligt – som singel längre fram, kärleksberättelsen Julian är en vacker historia, precis som Colours.
Grey Matter var, tillsammans med Celebrate, de låtar som redan hade släppts som singlar av U2-bolaget Mother. De spår som mer än några andra fick mig att gå igång 1990 var Lace Virginia och All I Am. Båda med drivande men återhållna verser och förlösande refränger. Mer explosionsartade i Lace Virginia, med Whelans varulvsylanden. Och med mer nonchalant ilska i All I Am där han ber the ”so called mister” att ”take a walk”. Båda kan än i dag användas för att fylla på min energireserv och är riktiga höjdpunkter på det här strålande debutalbumet.
Tim Palmer, som tidigare hade producerat The Mission och Tin Machines debutalbum – vilket ger goda ledtrådar till den här skivans sound – har skänkt skivan en ljudbild som fortfarande fungerar. För det är jag nästan lika tacksam som för att jag gick till Teaterladan den där sommardagen 1990.

Lasse Franck

tisdag 21 februari 2012

Eels: Daisies of the Galaxy (Dreamworks, 2000) – av Jonas Slättung

Ni vet det och jag vet det: det finns skivor som ändrar på allt. Skivor som beskriver en period man befinner sig i, just där och då, i livet. Som blir ett eget soundtrack. Skivor som man kan lyssna på efter 5, 10, 15, ja, 20 år – och de blir bara bättre och bättre för varje gång. En sådan skiva är Daisies of the Galaxy av och med Eels.

Eels: Daisies of the Galaxy (Dreamworks, 2000)
I januari 2001 började jag på P3 och hade musikansvar för programmet Morgonpasset. Jag skulle rafsa ihop de plattor som skulle spelas varje dag i sagda program. Detta innebar att jag i mitt rum hade ett alldeles eget lite grammofonarkiv med en del av de plattor (detta var då bolagen faktiskt fortfarande behövde skicka ut skivor) som just låg, eller ganska nyligen hade legat på P3:s spellistor.
Skivnörd som jag är tillbringade jag timmar med att bekanta mig med samlingen (faktiskt på uttrycklig order av chefen – jag skulle ju veta var skivorna fanns om de behövdes) och med att lyssna igenom plattor. Plötsligt föll min blick på gruppen Eels skiva Beautiful Freak, som jag själv ägde och hade lyssnat en hel del på – även om det vid det här laget var ett tag sen.
– Kul, tänkte jag, att de spelas i radio ibland.
Bredvid stod ytterligare en skiva av och med Eels. Den hette Daisies of the Galaxy och var några år nyare än Beautiful Freak.
– Jag sätter på den medan jag jobbar, tänkte jag och gjorde så.
Och livet blev sig aldrig mera likt.

Eels är ett sånt där band som egentligen inte är något band. Det är egentligen ett soloprojekt signerat musikgeniet Mark Oliver Everett III, bland sina vänner (och hit räknas naturligtvis jag och alla andra som lyssnar på Eels) mer känd som, kort och gott, E (Initialnamnet kom sig av att Mark Everett var en av många Mark:ar i kompisskaran – alltså blev han först Mark E, sedan M.E. och till slut bara E).
 E:s pappa, Hugh Everett III, var en av USAs främsta kvantfysiker och mannen som lanserade Många Världar-teorin om parallella universum.  E själv var totalt obegåvad när det gällde matte och fysik. Hans begåvning låg, skulle det visa sig, på ett annat plan.
Efter två album under namnet E (A man called E, 1992, och Broken Toy Shop, 1993) släpptes Beautiful Freak 1996. Jag köpte den skivan när den kom och tyckte den var jävligt bra. Här var något som hade Beatles-känsla utan att låta retro! Hittiga refränger men spretiga ljud! Snyggt men lite farligt!
Jag lyssnade på BF i flera månader och glömde sedan bort den. Uppföljaren, Electro Shock Blues (1998) – av många ansedd som en klassiker och Eels bästa skiva – gick mig fullständigt förbi. Kanske för att jag hade fått barn, gift mig och börjat plugga till journalist. Livet innehöll andra prioriteringar.
Så började jag då jobba på P3 och ovan nämnda scen utspelade sig.

Skivan är egentligen inte representativ för Eels produktion. DOTG drivs av akustiska gitarrer, har lite och låga trummor, instrumenteringen är organisk, träig, akustisk. Bleck- och träblås förekommer ofta. Plattan är inte lika varierad som Blinking Lights and other Revelations, den rockar inte lika hårt som Shootenanny! och den är inte lika nyskapande som Beautiful Freak - men den saknar dessutom något mer. Något som ställer den apart från dessa andra Eels-skivor:
Daisies of the Galaxy har inte en enda dålig låt.
Från start till mål är detta album ett magiskt dokument över Mark Oliver Everett III:s förmåga att fånga och kanalisera den outsiderkänsla, den längtan, ensamhet, romantik, kärlek, ångest och livsglädje vi alla bär inom oss. Någonstans, när det gäller egensinniga låtmakare och artister, finns en skärningspunkt, ett ögonblick där deras önskan att vara annorlunda lugnar ner sig tillräckligt mycket för att inte alienera andra, eller där deras egensinnighet överensstämmer med lyssnarnas mottagningsförmåga. Ett ögonblick av - och hade jag varit en mer självcensurerande figur hade jag tvekat över att använda uttrycket, men nu är jag inte och gör jag inte det - klarhet.
Sedan första gången jag hörde Daisies of the Galaxy – första tonerna, första anslaget, med den stegrande trumvirveln, bleckblåset och sedan den torra, nästan fula akustiska gitarren i första låten Grace Kelly Blues – har jag älskat den här plattan.
Älskat – inte gillat. Älskat.
Först Wooden Nickels och senare It's a Motherfucker blev på olika sätt soundtrack till det gradvisa upphämtandet efter en jobbig separation. "Now the party's, over I'm on my own" sjunger E och ja, precis så är det fanimej, buuääähähäää...
Underbara Packing Blankets med orgel från himlen och en E som trallar som bara en E kan tralla. Lycka i låtform.
I like Birds är med sitt nästan baktunga trummaskinskomp den låt i samlingen som mest påminner om övrig Eels-produktion.
Lyssna på det avlägsna "hooo"-et i titelspåret, en lång utdragen ton som kommer vid 2:19. Vackrare hooo har aldrig hörts på skiva.
Svänget i pumpande A Daisy through Concrete tvingar mig, som i stort sett aldrig dansar, att skaka röven.
I don't have a chance of writing the book - I just wanna be a page...of Jeanie's Diary...har vackrare ord någonsin lagts till musik?

Jag har gjort slut på 2 ex av DOTG och är inne på mitt tredje. Mitt första var ett bränt ex som jag gjorde den där första dagen, på jobbet. Mitt andra exemplar gav jag bort i ett brinnande galet ögonblick av önskan om att sprida evangeliet.
Nummer 3 står stadigt hemma i skivhyllan.
Jag har bett om ursäkt och vi ska aldrig skiljas mer.

Jonas Slättung

söndag 12 februari 2012

Jethro Tull: Aqualung (1971) – Av Fredrik van der Lee


Jethro Tull - Aqualung (Chrysalis, 1971)
  Okej, det är möjligt att det här handlar om en så kallad guilty pleasure. Något man kanske inte skyltar med allra först, kanske inte den skiva men först droppar på fräsiga dj-fester och hipsterbarer. Så, ja, kategorisera den, stoppa in den under rubriken “guilty pleasure”.
Eller förresten, gör inte det. Stoppa in den under rubriken “pleasure” i stället. En rubrik fylld av njutning. Genuin, oförblommerad, massiv, ’jag-skiter-så-jävla-blankt-i-snobbism-och-trendsökande-bajsnödiga-buzzbandshyllande-blogfanskap’-njutning. Och kanske är det lika bra att lägga korten på bordet och vara ärlig. Full transparens. Jag är ett Tullhead. Jag älskar Jethro Tull. Jag älskar Ian Andersons fjantiga flöjt, jag mår bra av hans fåniga scenkläder och jag skulle till och med kunna gå så långt som att påstå att jag uppskattar Martin Barres onödiga distpedal då och då. Inte alltid. Det vore att ta det ett steg för långt. Och det har ingen någonsin mått bra av. Det vet vi.
Och när jag nu tvingas vara öppen och uppriktig så är det ju så att jag bakom mitt poserande med powerpop och ledsna, ensamma män med gitarrer och brustna inre organ, som visserligen må ta upp det mesta av mitt aktiva musiklyssnande, ja, då är jag en vän av det mesta med etiketter som ”symphonic” och ”progressive” på. Jag är en progskalle. Nej, nej, nej, säg det med stolthet i rösten: ”Jag. Är. En. Progskalle.”
Sådär, det känns alltid skönt att ta steget ut ur den garderoben. Så jodå, jag älskar Floyd, växte upp med tidiga Genesis (RIKTIGA Genesis för de som begriper sig på saker och ting, och ja, min pappa spelade förband till dem 1972 eller så) och när jag är på just det där humöret kan jag inte få nog av Porcupine Tree eller vilken annan artist som helst som inte skäms, och som viftar med sin kärlek till det tidiga 70-talets progressive-anda med stolthet och anfäkta och regera. Stolt ska man vara.
Visserligen är nämnda stolthet och tjockskallighet en liten smula mer komplext och svårberäkneligt när det handlar om Jethro Tull. Tull inledde sin karriär med att spela mögligt motbjudande gammal blues som jag avskyr med själ och hjärta och först på sin andra skiva började man ana tecken på de doser av pompös grandeur som så’na som jag går igång på. Jag menar, seriöst, det finns förhållandevis få normalt funtade människor som ger sig på en bluesproggig version av Bachs Bourée och sedan dränker rasket i tvärflöjt. Eller? Briljant. Det här bådar gott.
Och bådade gjorde det ju. Det rullades vidare med de riktigt fina sakerna. Benefit från 1970 må vara något av ett mellanalbum och kanske inte någon hundraprocentig favorit, men den banade väg, asfalterade hela skiten och spred palmblad så att nästa skiva kunde komma ridande på sin åsna. Det var 1971 och skivan hette … just så … Aqualung! Ni vet den där skivan där titelspåret har ett av musikhistoriens coolaste gitarriff? Ett av de bästa riffen i en hel värld av progressiva, symfoniska trudelutter? Den där underbara skivan med vackra Cheap Day Return och de bitterljuva stråkarna i Wond’ring Aloud? Knasfolkutflykterna i Mother Goose?
Ja, okej då, det finns en del sugig blues här också, men på det stora hela är Aqualung vad som, i sexuellt utarmade men hifi-perfektionistiska kretsar, brukar kallas ”ett helgjutet album”. Och det är ett album som sparkade igång Jethro Tulls tio bästa år. Tio år av suveräna skivor som inte tog slut förrän Ian och hans gycklarklädda vänner hittade ett plastigt instrument som kallades ”synth” och bestämde sig för att det var helfränt och något som skulle få höras mest.
Den nyligen utgivna stereomix-utgåvan av Aqualung som släppts för att fira albumets 40-årsdag tillför kanske inte så himla mycket. Visst, det låter rent och snyggt och trevligt. Men jag tror att jag ändå föredrar min gamla repade vinylskiva där den galna uteliggaren på konvolutet är så mycket större och, ja, fulare. Det ska ju låta fult och lite smutsigt. Det ska blanda smuts och ljuva melodier. Det ska låta som om musiken fått på sig en tajta, schackrutiga långkalsonger, odlat fram ett byfåneskägg, ställt sig i en obekväm position på ett ben och sedan blåst frenetiskt in i en fånig flöjt medan leendet blir galnare och galnare.
Jag tror att jag har sett Jethro Tull live sex gånger. En av dessa var en uppenbarelse, en av de bästa konserter jag någonsin sett. Resten var ganska dåliga. Ian Anderson kan inte sjunga längre. Det var länge sedan det var 1971 och den senaste gången jag såg dem (då de firade sitt 250-årsjubileum som band eller nå’t) spelade de så gott som enbart och bara den där gamla bluessmörjan kryddat med studiomusikeronani. Men varje gång finns det ändå en ursäktande detalj, en liten del av konserten som slår mig i huvud, hjärta och kön hårdare än tusen Madonna-Super Bowl-shower eller femtio Lana Del Reys, nakna, hoppandes fallskärm, kastandes dollarsedlar och små karameller – och det är när riffet kommer. Aqualung. Da-da-da-da-DAA-da! Briljans. Genialitet. Symfonisk riffrock när den jävlars satan i gatan i mig är som allra, allra bäst.
Så visst, kategorisera och genresortera gärna bort hela mig med mina progskivor och mina ledsna män med gitarrer och allt vad det nu är.
Men sortera in mig under rubriken ”pleasure”. För det är där jag bor.

Fredrik van der Lee

tisdag 7 februari 2012

Aimee Mann: Bachelor No. 2 or, the Last Remains of the Dodo (2000) - av Andreas Söderut

"I can't do it, I can't conceive, you're everything you trying to make me believe"

Jag tror det är 2001 i en lägenhet på Drottninggatan 13 i centrala Linköping. Jag och min dåvarande sambo är fast. Inte sedan jag lyssnade in nya hårdrocksplattor på slutet av 80-talet har jag sträcklyssnat en skiva så länge utan att låta den vila. 20 gånger. 30 gånger. 50? Om jag glömde att trycka play på cd-spelaren (retro!) var hon framme direkt, rummet blev liksom kallt och ogästvänligt när den inte var på. Tänk att få introspåret, How am I Different, efter sig när man blivit dumpad av Aimee: med några enkla, intelligenta textrader sablar hon ner 2000 års patriarkat med tillhörande chauvinism: Just one question before I pack, when you fuck it up later, do I get my money back? Jesus, jag blir förskräckt, förstörd och förälskad.

Det började med ett avsnitt av Musikbyrån på SVT som bl a handlade om hur Aimee Mann's musik hade påverkat regissören Paul Thomas Anderson till den milda grad att han gjorde filmen Magnolia (1999). Efter att Magnus Broni visat filmens sekvens där Tom Cruise, Julianna Moore, Phillip Seymour Hoffman m fl sjunger med i hennes låt Save Me var mitt redan påfrestade försvar mot Okänd Musik helt nere. Melodierna, hennes intervjusvar, den suveräna produktionen, de magiska filmsekvenserna, allt lovade en speciell musikupplevelse och nu 12 år senare är jag lika imponerad även om jag kanske tycker uppföljaren Lost in Space (2002) är något strå vassare men det är en annan historia.

Som förstagångslyssnare och pophuvud föll jag för Red Vines först med dess otroligt snygga sound. Vad menar jag med det? Jo, för mig är The Beatles Abbey Road förmodligen det bästa musikaliska konstverket som jag hittills satt öronen på. Jag minns den först som repig vinyl när jag var kanske 5 år, sedan hade jag den på kassett, därefter på cd (två gånger, ett ex försvann så jag fick köpa den igen). För mig är skivan en blueprint på hur ett bra album görs: allt hänger ihop, instrumenten förstärker melodierna som förstärker texterna. När producenterna (Aimee Mann, Jon Brion, Mike Denneen, Buddy Judge, Brendan O'Brien) gör Bachelor No. 2 är det melodidrivet, mjukt (ja, så mjukt man nu kunde direkt efter 90-talet), välspelat och fyllt med stråkar à la George Martin. Och detta av en artist som kallas för singer/songwriter vilket jag vid denna tid såg som ett skällsord: det verkade betyda att folk uppfattade artistens texter som så bra att man kunde skita i resten vilket mig veterligen inte funkat sedan Bob Dylan gjorde Blowin' in the Wind, om ens då. Aimee tog uppgiften på allvar och skapade ett album som kan lyssnas på många gånger, jag upptäcker fortfarande små finesser som får det att bubbla, här är några exempel:


How Am I Different - introt som sätter tonen för hela skivan

Nothing Is Good Enough - 1:37, ”Ladies and Gentlemen, here's exhibit A...”

Red Vines - 2:12, oktavstämman som alltid ger mig gåshud

The Fall of the World's Own Optimist - Ackordföljden i verserna

Satellite - 0:42, pampiga refrängen med stråket

Deathly - 3:25, körstämmorna tar mig på åktur

Ghost World - 1:43, ”All that I need now, is someone with the brains and the know how"

Calling It Quits - hela viben och nedbromsningen vid 1:10

It Takes All Kinds - 2:58, ”When we hang around and listen to Bacharach” med tillhörande körarr à la Mr B

Just Like Anyone - ett brev till den som slutade sitt liv för tidigt


Åren har gått, Linköping är lämnat, sambon är borta, Aimee är kvar. Hon har gjort fyra studioalbum sedan Bachelor No. 2 och jag är fortfarande lika imponerad. Jag undrar vad som hände i studion då dom spelade in mästerverket och önskar att någon kunde gjort en dokumentär.


Andreas Söderut