Eels: Daisies of the Galaxy (Dreamworks, 2000) – av Jonas Slättung

Ni vet det och jag vet det: det finns skivor som ändrar på allt. Skivor som beskriver en period man befinner sig i, just där och då, i livet. Som blir ett eget soundtrack. Skivor som man kan lyssna på efter 5, 10, 15, ja, 20 år – och de blir bara bättre och bättre för varje gång. En sådan skiva är Daisies of the Galaxy av och med Eels.

Eels: Daisies of the Galaxy (Dreamworks, 2000)

I januari 2001 började jag på P3 och hade musikansvar för programmet Morgonpasset. Jag skulle rafsa ihop de plattor som skulle spelas varje dag i sagda program. Detta innebar att jag i mitt rum hade ett alldeles eget lite grammofonarkiv med en del av de plattor (detta var då bolagen faktiskt fortfarande behövde skicka ut skivor) som just låg, eller ganska nyligen hade legat på P3:s spellistor.

Skivnörd som jag är tillbringade jag timmar med att bekanta mig med samlingen (faktiskt på uttrycklig order av chefen – jag skulle ju veta var skivorna fanns om de behövdes) och med att lyssna igenom plattor. Plötsligt föll min blick på gruppen Eels skiva Beautiful Freak, som jag själv ägde och hade lyssnat en hel del på – även om det vid det här laget var ett tag sen.

– Kul, tänkte jag, att de spelas i radio ibland.

Bredvid stod ytterligare en skiva av och med Eels. Den hette Daisies of the Galaxy och var några år nyare än Beautiful Freak.

– Jag sätter på den medan jag jobbar, tänkte jag och gjorde så.

Och livet blev sig aldrig mera likt.

Eels är ett sånt där band som egentligen inte är något band. Det är egentligen ett soloprojekt signerat musikgeniet Mark Oliver Everett III, bland sina vänner (och hit räknas naturligtvis jag och alla andra som lyssnar på Eels) mer känd som, kort och gott, E (Initialnamnet kom sig av att Mark Everett var en av många Mark:ar i kompisskaran – alltså blev han först Mark E, sedan M.E. och till slut bara E).

 E:s pappa, Hugh Everett III, var en av USAs främsta kvantfysiker och mannen som lanserade Många Världar-teorin om parallella universum.  E själv var totalt obegåvad när det gällde matte och fysik. Hans begåvning låg, skulle det visa sig, på ett annat plan.

Efter två album under namnet E (A man called E, 1992, och Broken Toy Shop, 1993) släpptes Beautiful Freak 1996. Jag köpte den skivan när den kom och tyckte den var jävligt bra. Här var något som hade Beatles-känsla utan att låta retro! Hittiga refränger men spretiga ljud! Snyggt men lite farligt!

Jag lyssnade på BF i flera månader och glömde sedan bort den. Uppföljaren, Electro Shock Blues (1998) – av många ansedd som en klassiker och Eels bästa skiva – gick mig fullständigt förbi. Kanske för att jag hade fått barn, gift mig och börjat plugga till journalist. Livet innehöll andra prioriteringar.

Så började jag då jobba på P3 och ovan nämnda scen utspelade sig.

Skivan är egentligen inte representativ för Eels produktion. DOTG drivs av akustiska gitarrer, har lite och låga trummor, instrumenteringen är organisk, träig, akustisk. Bleck- och träblås förekommer ofta. Plattan är inte lika varierad som Blinking Lights and other Revelations, den rockar inte lika hårt som Shootenanny! och den är inte lika nyskapande som Beautiful Freak - men den saknar dessutom något mer. Något som ställer den apart från dessa andra Eels-skivor:
Daisies of the Galaxy har inte en enda dålig låt.

Från start till mål är detta album ett magiskt dokument över Mark Oliver Everett III:s förmåga att fånga och kanalisera den outsiderkänsla, den längtan, ensamhet, romantik, kärlek, ångest och livsglädje vi alla bär inom oss. Någonstans, när det gäller egensinniga låtmakare och artister, finns en skärningspunkt, ett ögonblick där deras önskan att vara annorlunda lugnar ner sig tillräckligt mycket för att inte alienera andra, eller där deras egensinnighet överensstämmer med lyssnarnas mottagningsförmåga. Ett ögonblick av - och hade jag varit en mer självcensurerande figur hade jag tvekat över att använda uttrycket, men nu är jag inte och gör jag inte det - klarhet.

Sedan första gången jag hörde Daisies of the Galaxy – första tonerna, första anslaget, med den stegrande trumvirveln, bleckblåset och sedan den torra, nästan fula akustiska gitarren i första låten Grace Kelly Blues – har jag älskat den här plattan.
Älskat – inte gillat. Älskat.

Först Wooden Nickels och senare It's a Motherfucker blev på olika sätt soundtrack till det gradvisa upphämtandet efter en jobbig separation. "Now the party's, over I'm on my own" sjunger E och ja, precis så är det fanimej, buuääähähäää...

Underbara Packing Blankets med orgel från himlen och en E som trallar som bara en E kan tralla. Lycka i låtform.

I like Birds är med sitt nästan baktunga trummaskinskomp den låt i samlingen som mest påminner om övrig Eels-produktion.

Lyssna på det avlägsna "hooo"-et i titelspåret, en lång utdragen ton som kommer vid 2:19. Vackrare hooo har aldrig hörts på skiva.

Svänget i pumpande A Daisy through Concrete tvingar mig, som i stort sett aldrig dansar, att skaka röven.

I don't have a chance of writing the book - I just wanna be a page...of Jeanie's Diary...har vackrare ord någonsin lagts till musik?

Jag har gjort slut på 2 ex av DOTG och är inne på mitt tredje. Mitt första var ett bränt ex som jag gjorde den där första dagen, på jobbet. Mitt andra exemplar gav jag bort i ett brinnande galet ögonblick av önskan om att sprida evangeliet.

Nummer 3 står stadigt hemma i skivhyllan.
Jag har bett om ursäkt och vi ska aldrig skiljas mer.

Jonas Slättung

Jethro Tull: Aqualung (1971) – Av Fredrik van der Lee



Jethro Tull - Aqualung (Chrysalis, 1971)

  Okej, det är möjligt att det här handlar om en så kallad guilty pleasure. Något man kanske inte skyltar med allra först, kanske inte den skiva men först droppar på fräsiga dj-fester och hipsterbarer. Så, ja, kategorisera den, stoppa in den under rubriken “guilty pleasure”.

Eller förresten, gör inte det. Stoppa in den under rubriken “pleasure” i stället. En rubrik fylld av njutning. Genuin, oförblommerad, massiv, ’jag-skiter-så-jävla-blankt-i-snobbism-och-trendsökande-bajsnödiga-buzzbandshyllande-blogfanskap’-njutning. Och kanske är det lika bra att lägga korten på bordet och vara ärlig. Full transparens. Jag är ett Tullhead. Jag älskar Jethro Tull. Jag älskar Ian Andersons fjantiga flöjt, jag mår bra av hans fåniga scenkläder och jag skulle till och med kunna gå så långt som att påstå att jag uppskattar Martin Barres onödiga distpedal då och då. Inte alltid. Det vore att ta det ett steg för långt. Och det har ingen någonsin mått bra av. Det vet vi.

Och när jag nu tvingas vara öppen och uppriktig så är det ju så att jag bakom mitt poserande med powerpop och ledsna, ensamma män med gitarrer och brustna inre organ, som visserligen må ta upp det mesta av mitt aktiva musiklyssnande, ja, då är jag en vän av det mesta med etiketter som ”symphonic” och ”progressive” på. Jag är en progskalle. Nej, nej, nej, säg det med stolthet i rösten: ”Jag. Är. En. Progskalle.”

Sådär, det känns alltid skönt att ta steget ut ur den garderoben. Så jodå, jag älskar Floyd, växte upp med tidiga Genesis (RIKTIGA Genesis för de som begriper sig på saker och ting, och ja, min pappa spelade förband till dem 1972 eller så) och när jag är på just det där humöret kan jag inte få nog av Porcupine Tree eller vilken annan artist som helst som inte skäms, och som viftar med sin kärlek till det tidiga 70-talets progressive-anda med stolthet och anfäkta och regera. Stolt ska man vara.

Visserligen är nämnda stolthet och tjockskallighet en liten smula mer komplext och svårberäkneligt när det handlar om Jethro Tull. Tull inledde sin karriär med att spela mögligt motbjudande gammal blues som jag avskyr med själ och hjärta och först på sin andra skiva började man ana tecken på de doser av pompös grandeur som så’na som jag går igång på. Jag menar, seriöst, det finns förhållandevis få normalt funtade människor som ger sig på en bluesproggig version av Bachs Bourée och sedan dränker rasket i tvärflöjt. Eller? Briljant. Det här bådar gott.

Och bådade gjorde det ju. Det rullades vidare med de riktigt fina sakerna. Benefit från 1970 må vara något av ett mellanalbum och kanske inte någon hundraprocentig favorit, men den banade väg, asfalterade hela skiten och spred palmblad så att nästa skiva kunde komma ridande på sin åsna. Det var 1971 och skivan hette … just så … Aqualung! Ni vet den där skivan där titelspåret har ett av musikhistoriens coolaste gitarriff? Ett av de bästa riffen i en hel värld av progressiva, symfoniska trudelutter? Den där underbara skivan med vackra Cheap Day Return och de bitterljuva stråkarna i Wond’ring Aloud? Knasfolkutflykterna i Mother Goose?

Ja, okej då, det finns en del sugig blues här också, men på det stora hela är Aqualung vad som, i sexuellt utarmade men hifi-perfektionistiska kretsar, brukar kallas ”ett helgjutet album”. Och det är ett album som sparkade igång Jethro Tulls tio bästa år. Tio år av suveräna skivor som inte tog slut förrän Ian och hans gycklarklädda vänner hittade ett plastigt instrument som kallades ”synth” och bestämde sig för att det var helfränt och något som skulle få höras mest.

Den nyligen utgivna stereomix-utgåvan av Aqualung som släppts för att fira albumets 40-årsdag tillför kanske inte så himla mycket. Visst, det låter rent och snyggt och trevligt. Men jag tror att jag ändå föredrar min gamla repade vinylskiva där den galna uteliggaren på konvolutet är så mycket större och, ja, fulare. Det ska ju låta fult och lite smutsigt. Det ska blanda smuts och ljuva melodier. Det ska låta som om musiken fått på sig en tajta, schackrutiga långkalsonger, odlat fram ett byfåneskägg, ställt sig i en obekväm position på ett ben och sedan blåst frenetiskt in i en fånig flöjt medan leendet blir galnare och galnare.

Jag tror att jag har sett Jethro Tull live sex gånger. En av dessa var en uppenbarelse, en av de bästa konserter jag någonsin sett. Resten var ganska dåliga. Ian Anderson kan inte sjunga längre. Det var länge sedan det var 1971 och den senaste gången jag såg dem (då de firade sitt 250-årsjubileum som band eller nå’t) spelade de så gott som enbart och bara den där gamla bluessmörjan kryddat med studiomusikeronani. Men varje gång finns det ändå en ursäktande detalj, en liten del av konserten som slår mig i huvud, hjärta och kön hårdare än tusen Madonna-Super Bowl-shower eller femtio Lana Del Reys, nakna, hoppandes fallskärm, kastandes dollarsedlar och små karameller – och det är när riffet kommer. Aqualung. Da-da-da-da-DAA-da! Briljans. Genialitet. Symfonisk riffrock när den jävlars satan i gatan i mig är som allra, allra bäst.

Så visst, kategorisera och genresortera gärna bort hela mig med mina progskivor och mina ledsna män med gitarrer och allt vad det nu är.

Men sortera in mig under rubriken ”pleasure”. För det är där jag bor.

Fredrik van der Lee

Aimee Mann: Bachelor No. 2 or, the Last Remains of the Dodo (2000) - av Andreas Söderut

"I can't do it, I can't conceive, you're everything you trying to make me believe"

Jag tror det är 2001 i en lägenhet på Drottninggatan 13 i centrala Linköping. Jag och min dåvarande sambo är fast. Inte sedan jag lyssnade in nya hårdrocksplattor på slutet av 80-talet har jag sträcklyssnat en skiva så länge utan att låta den vila. 20 gånger. 30 gånger. 50? Om jag glömde att trycka play på cd-spelaren (retro!) var hon framme direkt, rummet blev liksom kallt och ogästvänligt när den inte var på. Tänk att få introspåret, How am I Different, efter sig när man blivit dumpad av Aimee: med några enkla, intelligenta textrader sablar hon ner 2000 års patriarkat med tillhörande chauvinism: Just one question before I pack, when you fuck it up later, do I get my money back? Jesus, jag blir förskräckt, förstörd och förälskad.

Det började med ett avsnitt av Musikbyrån på SVT som bl a handlade om hur Aimee Mann's musik hade påverkat regissören Paul Thomas Anderson till den milda grad att han gjorde filmen Magnolia (1999). Efter att Magnus Broni visat filmens sekvens där Tom Cruise, Julianna Moore, Phillip Seymour Hoffman m fl sjunger med i hennes låt Save Me var mitt redan påfrestade försvar mot Okänd Musik helt nere. Melodierna, hennes intervjusvar, den suveräna produktionen, de magiska filmsekvenserna, allt lovade en speciell musikupplevelse och nu 12 år senare är jag lika imponerad även om jag kanske tycker uppföljaren Lost in Space (2002) är något strå vassare men det är en annan historia.

Som förstagångslyssnare och pophuvud föll jag för Red Vines först med dess otroligt snygga sound. Vad menar jag med det? Jo, för mig är The Beatles Abbey Road förmodligen det bästa musikaliska konstverket som jag hittills satt öronen på. Jag minns den först som repig vinyl när jag var kanske 5 år, sedan hade jag den på kassett, därefter på cd (två gånger, ett ex försvann så jag fick köpa den igen). För mig är skivan en blueprint på hur ett bra album görs: allt hänger ihop, instrumenten förstärker melodierna som förstärker texterna. När producenterna (Aimee Mann, Jon Brion, Mike Denneen, Buddy Judge, Brendan O'Brien) gör Bachelor No. 2 är det melodidrivet, mjukt (ja, så mjukt man nu kunde direkt efter 90-talet), välspelat och fyllt med stråkar à la George Martin. Och detta av en artist som kallas för singer/songwriter vilket jag vid denna tid såg som ett skällsord: det verkade betyda att folk uppfattade artistens texter som så bra att man kunde skita i resten vilket mig veterligen inte funkat sedan Bob Dylan gjorde Blowin' in the Wind, om ens då. Aimee tog uppgiften på allvar och skapade ett album som kan lyssnas på många gånger, jag upptäcker fortfarande små finesser som får det att bubbla, här är några exempel:

How Am I Different - introt som sätter tonen för hela skivan

Nothing Is Good Enough - 1:37, ”Ladies and Gentlemen, here's exhibit A...”

Red Vines - 2:12, oktavstämman som alltid ger mig gåshud

The Fall of the World's Own Optimist - Ackordföljden i verserna

Satellite - 0:42, pampiga refrängen med stråket

Deathly - 3:25, körstämmorna tar mig på åktur

Ghost World - 1:43, ”All that I need now, is someone with the brains and the know how"

Calling It Quits - hela viben och nedbromsningen vid 1:10

It Takes All Kinds - 2:58, ”When we hang around and listen to Bacharach” med tillhörande körarr à la Mr B

Just Like Anyone - ett brev till den som slutade sitt liv för tidigt


Åren har gått, Linköping är lämnat, sambon är borta, Aimee är kvar. Hon har gjort fyra studioalbum sedan Bachelor No. 2 och jag är fortfarande lika imponerad. Jag undrar vad som hände i studion då dom spelade in mästerverket och önskar att någon kunde gjort en dokumentär.

Andreas Söderut