Okej, det är möjligt att det här handlar om en så kallad guilty pleasure. Något man kanske inte skyltar med allra först, kanske inte den skiva men först droppar på fräsiga dj-fester och hipsterbarer. Så, ja, kategorisera den, stoppa in den under rubriken “guilty pleasure”.
 |
| Jethro Tull - Aqualung (Chrysalis, 1971) |
Eller förresten, gör inte det. Stoppa in den under rubriken “pleasure” i stället. En rubrik fylld av njutning. Genuin, oförblommerad, massiv, ’jag-skiter-så-jävla-blankt-i-snobbism-och-trendsökande-bajsnödiga-buzzbandshyllande-blogfanskap’-njutning. Och kanske är det lika bra att lägga korten på bordet och vara ärlig. Full transparens. Jag är ett Tullhead. Jag älskar Jethro Tull. Jag älskar Ian Andersons fjantiga flöjt, jag mår bra av hans fåniga scenkläder och jag skulle till och med kunna gå så långt som att påstå att jag uppskattar Martin Barres onödiga distpedal då och då. Inte alltid. Det vore att ta det ett steg för långt. Och det har ingen någonsin mått bra av. Det vet vi.
Och när jag nu tvingas vara öppen och uppriktig så är det ju så att jag bakom mitt poserande med powerpop och ledsna, ensamma män med gitarrer och brustna inre organ, som visserligen må ta upp det mesta av mitt aktiva musiklyssnande, ja, då är jag en vän av det mesta med etiketter som ”symphonic” och ”progressive” på. Jag är en progskalle. Nej, nej, nej, säg det med stolthet i rösten: ”Jag. Är. En. Progskalle.”
Sådär, det känns alltid skönt att ta steget ut ur den garderoben. Så jodå, jag älskar Floyd, växte upp med tidiga Genesis (RIKTIGA Genesis för de som begriper sig på saker och ting, och ja, min pappa spelade förband till dem 1972 eller så) och när jag är på just det där humöret kan jag inte få nog av Porcupine Tree eller vilken annan artist som helst som inte skäms, och som viftar med sin kärlek till det tidiga 70-talets progressive-anda med stolthet och anfäkta och regera. Stolt ska man vara.
Visserligen är nämnda stolthet och tjockskallighet en liten smula mer komplext och svårberäkneligt när det handlar om Jethro Tull. Tull inledde sin karriär med att spela mögligt motbjudande gammal blues som jag avskyr med själ och hjärta och först på sin andra skiva började man ana tecken på de doser av pompös grandeur som så’na som jag går igång på. Jag menar, seriöst, det finns förhållandevis få normalt funtade människor som ger sig på en bluesproggig version av Bachs Bourée och sedan dränker rasket i tvärflöjt. Eller? Briljant. Det här bådar gott.
Och bådade gjorde det ju. Det rullades vidare med de riktigt fina sakerna. Benefit från 1970 må vara något av ett mellanalbum och kanske inte någon hundraprocentig favorit, men den banade väg, asfalterade hela skiten och spred palmblad så att nästa skiva kunde komma ridande på sin åsna. Det var 1971 och skivan hette … just så … Aqualung! Ni vet den där skivan där titelspåret har ett av musikhistoriens coolaste gitarriff? Ett av de bästa riffen i en hel värld av progressiva, symfoniska trudelutter? Den där underbara skivan med vackra Cheap Day Return och de bitterljuva stråkarna i Wond’ring Aloud? Knasfolkutflykterna i Mother Goose?
Ja, okej då, det finns en del sugig blues här också, men på det stora hela är Aqualung vad som, i sexuellt utarmade men hifi-perfektionistiska kretsar, brukar kallas ”ett helgjutet album”. Och det är ett album som sparkade igång Jethro Tulls tio bästa år. Tio år av suveräna skivor som inte tog slut förrän Ian och hans gycklarklädda vänner hittade ett plastigt instrument som kallades ”synth” och bestämde sig för att det var helfränt och något som skulle få höras mest.
Den nyligen utgivna stereomix-utgåvan av Aqualung som släppts för att fira albumets 40-årsdag tillför kanske inte så himla mycket. Visst, det låter rent och snyggt och trevligt. Men jag tror att jag ändå föredrar min gamla repade vinylskiva där den galna uteliggaren på konvolutet är så mycket större och, ja, fulare. Det ska ju låta fult och lite smutsigt. Det ska blanda smuts och ljuva melodier. Det ska låta som om musiken fått på sig en tajta, schackrutiga långkalsonger, odlat fram ett byfåneskägg, ställt sig i en obekväm position på ett ben och sedan blåst frenetiskt in i en fånig flöjt medan leendet blir galnare och galnare.
Jag tror att jag har sett Jethro Tull live sex gånger. En av dessa var en uppenbarelse, en av de bästa konserter jag någonsin sett. Resten var ganska dåliga. Ian Anderson kan inte sjunga längre. Det var länge sedan det var 1971 och den senaste gången jag såg dem (då de firade sitt 250-årsjubileum som band eller nå’t) spelade de så gott som enbart och bara den där gamla bluessmörjan kryddat med studiomusikeronani. Men varje gång finns det ändå en ursäktande detalj, en liten del av konserten som slår mig i huvud, hjärta och kön hårdare än tusen Madonna-Super Bowl-shower eller femtio Lana Del Reys, nakna, hoppandes fallskärm, kastandes dollarsedlar och små karameller – och det är när riffet kommer. Aqualung. Da-da-da-da-DAA-da! Briljans. Genialitet. Symfonisk riffrock när den jävlars satan i gatan i mig är som allra, allra bäst.
Så visst, kategorisera och genresortera gärna bort hela mig med mina progskivor och mina ledsna män med gitarrer och allt vad det nu är.
Men sortera in mig under rubriken ”pleasure”. För det är där jag bor.
Fredrik van der Lee
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar