"I can't do it, I can't conceive, you're everything you trying to make me believe"
Jag tror det är 2001 i en lägenhet på Drottninggatan 13 i centrala Linköping. Jag och min dåvarande sambo är fast. Inte sedan jag lyssnade in nya hårdrocksplattor på slutet av 80-talet har jag sträcklyssnat en skiva så länge utan att låta den vila. 20 gånger. 30 gånger. 50? Om jag glömde att trycka play på cd-spelaren (retro!) var hon framme direkt, rummet blev liksom kallt och ogästvänligt när den inte var på. Tänk att få introspåret, How am I Different, efter sig när man blivit dumpad av Aimee: med några enkla, intelligenta textrader sablar hon ner 2000 års patriarkat med tillhörande chauvinism: Just one question before I pack, when you fuck it up later, do I get my money back? Jesus, jag blir förskräckt, förstörd och förälskad.
Det började med ett avsnitt av Musikbyrån på SVT som bl a handlade om hur Aimee Mann's musik hade påverkat regissören Paul Thomas Anderson till den milda grad att han gjorde filmen Magnolia (1999). Efter att Magnus Broni visat filmens sekvens där Tom Cruise, Julianna Moore, Phillip Seymour Hoffman m fl sjunger med i hennes låt Save Me var mitt redan påfrestade försvar mot Okänd Musik helt nere. Melodierna, hennes intervjusvar, den suveräna produktionen, de magiska filmsekvenserna, allt lovade en speciell musikupplevelse och nu 12 år senare är jag lika imponerad även om jag kanske tycker uppföljaren Lost in Space (2002) är något strå vassare men det är en annan historia.
Som förstagångslyssnare och pophuvud föll jag för Red Vines först med dess otroligt snygga sound. Vad menar jag med det? Jo, för mig är The Beatles Abbey Road förmodligen det bästa musikaliska konstverket som jag hittills satt öronen på. Jag minns den först som repig vinyl när jag var kanske 5 år, sedan hade jag den på kassett, därefter på cd (två gånger, ett ex försvann så jag fick köpa den igen). För mig är skivan en blueprint på hur ett bra album görs: allt hänger ihop, instrumenten förstärker melodierna som förstärker texterna. När producenterna (Aimee Mann, Jon Brion, Mike Denneen, Buddy Judge, Brendan O'Brien) gör Bachelor No. 2 är det melodidrivet, mjukt (ja, så mjukt man nu kunde direkt efter 90-talet), välspelat och fyllt med stråkar à la George Martin. Och detta av en artist som kallas för singer/songwriter vilket jag vid denna tid såg som ett skällsord: det verkade betyda att folk uppfattade artistens texter som så bra att man kunde skita i resten vilket mig veterligen inte funkat sedan Bob Dylan gjorde Blowin' in the Wind, om ens då. Aimee tog uppgiften på allvar och skapade ett album som kan lyssnas på många gånger, jag upptäcker fortfarande små finesser som får det att bubbla, här är några exempel:
How Am I Different - introt som sätter tonen för hela skivan
Nothing Is Good Enough - 1:37, ”Ladies and Gentlemen, here's exhibit A...”
Red Vines - 2:12, oktavstämman som alltid ger mig gåshud
The Fall of the World's Own Optimist - Ackordföljden i verserna
Satellite - 0:42, pampiga refrängen med stråket
Deathly - 3:25, körstämmorna tar mig på åktur
Ghost World - 1:43, ”All that I need now, is someone with the brains and the know how"
Calling It Quits - hela viben och nedbromsningen vid 1:10
It Takes All Kinds - 2:58, ”When we hang around and listen to Bacharach” med tillhörande körarr à la Mr B
Just Like Anyone - ett brev till den som slutade sitt liv för tidigt
Åren har gått, Linköping är lämnat, sambon är borta, Aimee är kvar. Hon har gjort fyra studioalbum sedan Bachelor No. 2 och jag är fortfarande lika imponerad. Jag undrar vad som hände i studion då dom spelade in mästerverket och önskar att någon kunde gjort en dokumentär.
Andreas Söderut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar