Eels: Daisies of the Galaxy (Dreamworks, 2000) – av Jonas Slättung

Ni vet det och jag vet det: det finns skivor som ändrar på allt. Skivor som beskriver en period man befinner sig i, just där och då, i livet. Som blir ett eget soundtrack. Skivor som man kan lyssna på efter 5, 10, 15, ja, 20 år – och de blir bara bättre och bättre för varje gång. En sådan skiva är Daisies of the Galaxy av och med Eels.

Eels: Daisies of the Galaxy (Dreamworks, 2000)

I januari 2001 började jag på P3 och hade musikansvar för programmet Morgonpasset. Jag skulle rafsa ihop de plattor som skulle spelas varje dag i sagda program. Detta innebar att jag i mitt rum hade ett alldeles eget lite grammofonarkiv med en del av de plattor (detta var då bolagen faktiskt fortfarande behövde skicka ut skivor) som just låg, eller ganska nyligen hade legat på P3:s spellistor.

Skivnörd som jag är tillbringade jag timmar med att bekanta mig med samlingen (faktiskt på uttrycklig order av chefen – jag skulle ju veta var skivorna fanns om de behövdes) och med att lyssna igenom plattor. Plötsligt föll min blick på gruppen Eels skiva Beautiful Freak, som jag själv ägde och hade lyssnat en hel del på – även om det vid det här laget var ett tag sen.

– Kul, tänkte jag, att de spelas i radio ibland.

Bredvid stod ytterligare en skiva av och med Eels. Den hette Daisies of the Galaxy och var några år nyare än Beautiful Freak.

– Jag sätter på den medan jag jobbar, tänkte jag och gjorde så.

Och livet blev sig aldrig mera likt.

Eels är ett sånt där band som egentligen inte är något band. Det är egentligen ett soloprojekt signerat musikgeniet Mark Oliver Everett III, bland sina vänner (och hit räknas naturligtvis jag och alla andra som lyssnar på Eels) mer känd som, kort och gott, E (Initialnamnet kom sig av att Mark Everett var en av många Mark:ar i kompisskaran – alltså blev han först Mark E, sedan M.E. och till slut bara E).

 E:s pappa, Hugh Everett III, var en av USAs främsta kvantfysiker och mannen som lanserade Många Världar-teorin om parallella universum.  E själv var totalt obegåvad när det gällde matte och fysik. Hans begåvning låg, skulle det visa sig, på ett annat plan.

Efter två album under namnet E (A man called E, 1992, och Broken Toy Shop, 1993) släpptes Beautiful Freak 1996. Jag köpte den skivan när den kom och tyckte den var jävligt bra. Här var något som hade Beatles-känsla utan att låta retro! Hittiga refränger men spretiga ljud! Snyggt men lite farligt!

Jag lyssnade på BF i flera månader och glömde sedan bort den. Uppföljaren, Electro Shock Blues (1998) – av många ansedd som en klassiker och Eels bästa skiva – gick mig fullständigt förbi. Kanske för att jag hade fått barn, gift mig och börjat plugga till journalist. Livet innehöll andra prioriteringar.

Så började jag då jobba på P3 och ovan nämnda scen utspelade sig.

Skivan är egentligen inte representativ för Eels produktion. DOTG drivs av akustiska gitarrer, har lite och låga trummor, instrumenteringen är organisk, träig, akustisk. Bleck- och träblås förekommer ofta. Plattan är inte lika varierad som Blinking Lights and other Revelations, den rockar inte lika hårt som Shootenanny! och den är inte lika nyskapande som Beautiful Freak - men den saknar dessutom något mer. Något som ställer den apart från dessa andra Eels-skivor:
Daisies of the Galaxy har inte en enda dålig låt.

Från start till mål är detta album ett magiskt dokument över Mark Oliver Everett III:s förmåga att fånga och kanalisera den outsiderkänsla, den längtan, ensamhet, romantik, kärlek, ångest och livsglädje vi alla bär inom oss. Någonstans, när det gäller egensinniga låtmakare och artister, finns en skärningspunkt, ett ögonblick där deras önskan att vara annorlunda lugnar ner sig tillräckligt mycket för att inte alienera andra, eller där deras egensinnighet överensstämmer med lyssnarnas mottagningsförmåga. Ett ögonblick av - och hade jag varit en mer självcensurerande figur hade jag tvekat över att använda uttrycket, men nu är jag inte och gör jag inte det - klarhet.

Sedan första gången jag hörde Daisies of the Galaxy – första tonerna, första anslaget, med den stegrande trumvirveln, bleckblåset och sedan den torra, nästan fula akustiska gitarren i första låten Grace Kelly Blues – har jag älskat den här plattan.
Älskat – inte gillat. Älskat.

Först Wooden Nickels och senare It's a Motherfucker blev på olika sätt soundtrack till det gradvisa upphämtandet efter en jobbig separation. "Now the party's, over I'm on my own" sjunger E och ja, precis så är det fanimej, buuääähähäää...

Underbara Packing Blankets med orgel från himlen och en E som trallar som bara en E kan tralla. Lycka i låtform.

I like Birds är med sitt nästan baktunga trummaskinskomp den låt i samlingen som mest påminner om övrig Eels-produktion.

Lyssna på det avlägsna "hooo"-et i titelspåret, en lång utdragen ton som kommer vid 2:19. Vackrare hooo har aldrig hörts på skiva.

Svänget i pumpande A Daisy through Concrete tvingar mig, som i stort sett aldrig dansar, att skaka röven.

I don't have a chance of writing the book - I just wanna be a page...of Jeanie's Diary...har vackrare ord någonsin lagts till musik?

Jag har gjort slut på 2 ex av DOTG och är inne på mitt tredje. Mitt första var ett bränt ex som jag gjorde den där första dagen, på jobbet. Mitt andra exemplar gav jag bort i ett brinnande galet ögonblick av önskan om att sprida evangeliet.

Nummer 3 står stadigt hemma i skivhyllan.
Jag har bett om ursäkt och vi ska aldrig skiljas mer.

Jonas Slättung