Aerosmith: Toys in the Attic (Columbia, 1975) – av Jonas Slättung

Jo, ni förstår, flickor och pojkar, en gång i tiden var Aerosmith ett riktigt, riktigt bra rockband. Ett farligt band som föräldrar fruktade och ungdomar älskade. Ett kreativt monster som rullade fram över världen, frälsandes sin publik samtidigt som det söp, knarkade och knullade allt i sin väg. Detta var givetvis långt, långt innan de upptäckte den kassako som går under namnet Powerballad och började köra allt sitt material genom den där svullna, omättliga tjocktarmen av villaförortssäkerhet, kostymrock och verandagrogg.

Ty skåda!
Detta var på den tiden då finniga tonåringar som Axl Rose och Slash präntade in Aerosmiths attityd, image och stil för att senare, på åttiotalet, plocka fram alltihop, göra om det och kalla det för Guns’n’Roses. Då var Aerosmith nere för räkning – ett gäng föredettingar som visserligen lyckats med bedriften att få en rap-hit med en cover på deras egen gamla hit Walk this Way, en halvstor hitsingel med translåten Dude looks like a Lady, men vars LP-skivor luktade omsprungen generation så man fick svårt med andningen.

Allt ändrades 1989 med mästerverket Pump, ett gediget rockalbum, ett mästerverk som blev så mycket större just på grund av Aerosmiths uträkning bara något år tidigare. Love in an Elevator och Janie’s got a gun är till exempel två superba låtar och på denna kraftfulla väg hade bandet gärna fått fortsätta, om ni frågar mig. Det gör ni inte och det gjorde de nu inte – utan valde, som snuddats vid i början av texten, det mer ekonomiskt säkra kortet att börja dynga ut härliga kramisar och ointressanta snyftare för braksvennar.

Men dit har vi inte kommit i den här berättelsen, för den handlar, som sagt, om ett helt annat Aerosmith – i en annan galax, för länge, länge sedan...

Toys in the Attic är bandets tredje skiva och Aerosmiths mästerverk.
Det förstår och hör man redan från första början, när titelspåret går igång. Låten är snabb, tung, riffig och manglar duktigt från start. Versen är magisk: ett utslaget ackord, sen sång som dubbas av gitarr. Så fräckt. Så enkelt, svennigt och så. Jävla. Fräckt. Refrängen sjungs av enbart kören, nånstans borta i det där städskåpet du aldrig öppnar. Briljant!!!

Uncle Salty, som kommer härnäst, är en gungande, rullande boogierockdänga med ett nästan psykedeliskt flumparti i mitten, precis innan solot, som fullkomligt får en att sänka garden och bara ta emot när Joe Perry matar fram ett kort, sparsmakat gnid på gurkan.

Sydstatsrock. Vässa slide-fingret och lås upp blåsarnas bur, för Adam’s Apple bjuder på en åktur i baksätet på en snuskigt bred Cheva. Nästan slafsigt, tänjigt och svängigt maler ledriffet på – förstärkt av trombon och baritonsax.

Som låt 4 ligger superhiten Walk this way i all dess originalversionsprakt, som en guldbricka dukad med linneservett, silverbestick, kristallglas och din allra, allra smaskigaste favoriträtt. Jag råkar tycka att Run DMC-covern är bra – om än jävligt daterad – men den är inget, INGENTING, jämfört med originalet. Detta är en tidlös klassiker.
Smaka på uttrycket: ”tidlös klassiker”. Vi slänger oss med det lite hipp som happ när något är sådär lite lagom fjässigt bra. Men det här… Walk this way… ÄR en tidlös klassiker. Det här kunde Black Crowes gjort 1992, eller varför inte Beck 2005?
Som basist måste jag också skjuta spontansalut för Tom Hamiltons gungeligungiga hanterande av de fyra strängarna. Är han full? Är han ett geni? Är han kanske både och? Förmodligen.

De saker som funkar i Uncle Salty och Adam’s Apple gör icke detta i Big ten inch record. Den är – i den mån det finns någon på Toys – är en tråkig låt. Walkingbas-boogiewoogie-Glenn Miller-blås-trams. Varför solkar den ned detta mästerverk? Ingen vet.

Allt detta glömmer man raskt när nästa låt går på. Herreduminskapare.

Sexigare, groovigare och fräckare rocklåt får man leta efter. Men varför göra det när man redan har Sweet Emotion?
Återigen visar Tom Hamilton var kullagerbasen ska stå. Han hade uppenbarligen inte bara tur i Walk this way. Farbror Hamilton är också en av låtens författare – förmodligen för att han stod i lokalen lite lätt pårökt och övade bas när de andra föll in i hans stränglek och smekte igång vad som är en av världens – VÄRLDENS – bästa rocklåtar.
Någon – jag vet inte vem, men personen i fråga borde ha nobelpriset i fysik – kom på att man kunde gå till en grundskola, bryta sig in i musiksalen, ta fram den där lådan med rytminstrument – som inga barn ens tittar på eftersom det finns gitarrer – och plocka med sig en triangel. Effekten, när detta fåniga instrument kommer in vid 2:51 i låten, blir galet bra. Det låter som om mekaniska regndroppar försöker tvinga sig in i huvudet. Man MÅSTE trumma med fingrarna på närmaste bordskiva!

No more No more är lite för repetitiv för min smak – om än vacker, med ett väl markerat riff. Lite för lite Aerosmith och lite för mycket Stones. Vissa skulle säga att det inte gör så mycket, men vad har vi i så fall Rolling Stones-skivor för?

Round and round, som kommer därnäst, är den tyngsta och hårdrockigaste låten på skivan. Snygg gitarrslinga som kommer mellan refrängerna och verserna. Det här hade Mountain kunnat skriva och spela.

Den tredje och sista singeln som släpptes från skivan är plattans sista låt, You see me crying. Vad som vid en första snabb lyssning kan låta som en trött pianoballad är i själva verket inte det – utan en vackert stycke musik som skulle passa som signatur till någon tv-serie.
Lite för långt utanför Aerosmiths vanliga habitat, kanske, för att tillfredställa publiken.

Toys in the Attic är en drink som, likt alla stora rockalbum, bäst njutes från pärm till pärm, på hög volym med öppna fönster eller i total ostördhet i hörlurarna.

Gör det.

Jonas Slättung