Om ödet hade velat annorlunda hade jag faktiskt kunnat vara gift med Paul McCartney i dag. När jag var åtta år gammal skrev jag ett brev till Paul. Fram till dess hade jag haft en crush på Danny Wilde från The Persuaders, men när jag upptäckte Beatles blev jag kär i Paul med de stora hundögonen och den sammetslena rösten. I brevet gjorde jag på min egenuppfunna engelska klart för honom att han borde "skill you from Linda and gift you with me."
Men, som sagt, det blev ingenting av med det här.
... Och nu en liten slutknorr på historien:
För tre år sedan skulle jag intervjua Paul McCartney om hans sidoprojekt "The Fireman". Hans management i London var helt hysteriskt; jag skulle komma ihåg att tilltala honom "Sir Paul" och jag fick absolut inte ställa frågor om The Beatles eller hans privatliv. Telefonintervjun skulle vara blott 20 minuter, och när de var över skulle jag själv avbryta samtalet.
Jag skickade aldrig brevet, eftersom min engelska trots allt var för pinsam - och jag hade inga pengar till frimärken. Istället kunde jag sitta i timmar och dagdrömma om att han en dag plötsligt skulle kliva in på skolgården i Hillerødsholmskolan och fråga efter mig. Och när jag kom springande skulle han fråga om jag ville bli sångare i The Beatles, som skulle återuppstå. Och om jag dessutom ville gifta mig med honom.
Men, som sagt, det blev ingenting av med det här.
Istället lyssnade jag en hel del på Beatles-musik under dessa år. Det var i början av 1970-talet, så beatlarna – eller exbeatlarna, som de nu var – sprutade ut soloalbum efter soloalbum, kanske för att visa varandra vem som kunde pissa längst och kraftigast.
Men för en småkär skolflicka var det faktiskt helt oviktigt så länge det fanns musik att lyssna på. Massor av musik.
Det var inte förrän lite senare som Ram kom in i mitt liv. Då hade jag mest hört Band on the Run, som på den tiden betraktades – och kanske fortfarande betraktas – som Paul McCartneys bästa album efter The Beatles. Och visst finns det utmärkta spår på Band on the Run, i synnerhet titelspåret, Bluebird och Jet. Men som de flesta av McCartneys plattor är den ganska ojämn och saknar en röd linje: Vad är det han vill? Vad är hans budskap? Vad är sambandet mellan en gullig ballad om en fågel och en dryckesvisa om Picasso?
Konsekvent kan man nog egentligen inte heller säga att Ram är, men den osar betydligt mer musikalisk charm och humor än Band on the Run. Dessutom var det modigt av Paul - och kanske inte minst av Linda - att ge ut den i båda deras namn.
När jag hörde Ram första gången var jag nog cirka 15 år - dvs runt 1980. Jag lånade den från biblioteket i Hillerød och medan den snurrade på mina föräldrars skivspelare satt jag och dreglade över alla inklippta foton av Paul, med och utan barn, fru och diverse djur. Låtarna jag föll för var också de som var mest omedelbara och tillgängliga; Heart of the Country, en studsig och glad melodi med en text om att hitta lyckan på landet, bland hästar och får och där man sniffar på gräs och sover gott om natten. Monkberry Moon Delight, som mest av allt låter som en barnlåt med löjligt text och ompa-omparytm. Och Uncle Albert / Admiral Halsey, naturligtvis, som är fullspäckad med roliga ljudeffekter och även påminde mig om medleyt på Abbey Road. Idag är det definitivt Back Seat of My Car som är min favorit på plattan – den andas atmosfär och utgör med sin fina produktion på många sätt essensen av Ram-plattan.
Det var inte förrän lite senare som Ram kom in i mitt liv. Då hade jag mest hört Band on the Run, som på den tiden betraktades – och kanske fortfarande betraktas – som Paul McCartneys bästa album efter The Beatles. Och visst finns det utmärkta spår på Band on the Run, i synnerhet titelspåret, Bluebird och Jet. Men som de flesta av McCartneys plattor är den ganska ojämn och saknar en röd linje: Vad är det han vill? Vad är hans budskap? Vad är sambandet mellan en gullig ballad om en fågel och en dryckesvisa om Picasso?
Konsekvent kan man nog egentligen inte heller säga att Ram är, men den osar betydligt mer musikalisk charm och humor än Band on the Run. Dessutom var det modigt av Paul - och kanske inte minst av Linda - att ge ut den i båda deras namn.
När jag hörde Ram första gången var jag nog cirka 15 år - dvs runt 1980. Jag lånade den från biblioteket i Hillerød och medan den snurrade på mina föräldrars skivspelare satt jag och dreglade över alla inklippta foton av Paul, med och utan barn, fru och diverse djur. Låtarna jag föll för var också de som var mest omedelbara och tillgängliga; Heart of the Country, en studsig och glad melodi med en text om att hitta lyckan på landet, bland hästar och får och där man sniffar på gräs och sover gott om natten. Monkberry Moon Delight, som mest av allt låter som en barnlåt med löjligt text och ompa-omparytm. Och Uncle Albert / Admiral Halsey, naturligtvis, som är fullspäckad med roliga ljudeffekter och även påminde mig om medleyt på Abbey Road. Idag är det definitivt Back Seat of My Car som är min favorit på plattan – den andas atmosfär och utgör med sin fina produktion på många sätt essensen av Ram-plattan.
När skivan släpptes, 1971, var det lite mer turbulens i Paul liv än i mitt.
Året innan hade han lämnat Beatles och fullkomligt smällt igen dörren. Pressen på honom att leverera något bra var stor från alla håll: John Lennon hade släppt sin Plastic Ono Band-skiva med det självplågande primalskriet Mother och George Harrison hade fått ihop så många låtar under Beatles tiden att han nu kunde ge ut inget mindre än ett trippelalbum, All things must pass. Paul, däremot, hade gett ut den lättviktiga McCartney, som till viss del liknade oavslutade skisser och där han själv spelade alla instrument. John Lennon kallade den elakt "Engelbert Humperdinck-musik."
Så förväntningarna på nästa album var höga och det visste Paul McCartney, därför hade han stora planer för produktionen. Han hyrde Denny Seiwell och Dave Spinoza – den senare ersattes efter en tid av Hugh McCracken – som musiker, medan den amerikanske producenten Jim Guercio avbokade sin smekmånad för att kunna vara med och producera.
Därför blev också kritikernas besvikelse så mycket större när Ram kom ut. Bland annat för att låtarna stank hemproduktion och livet-på-landet på familjen McCartneys skotska farm High Park vid Mull of Kintyre och dessutom – oh no! – så var den omusikaliska Linda McCartney krediterad som medkompositör till tio av låtarna. Plattan fick på tafsen av kritikerna som ansåg att den var för simpel och luktade för mycket fårhus. Onda tungor sa att även om ryktena om Pauls död inte var sanna så hade han förmodligen utsatts för en lobotomi.
Också från de tre övriga exbeatlarna kom det hårda ord:
– Pauls plattor gör mig uttråkad – jag tror inte det finns en enda bra låt på den senaste (Ram), tyckte Ringo, medan John Lennon, sin vana trogen, var ännu mer sylvass: på hans skiva Imagine riktade han låten How do you sleep? direkt till Paul, bland annat med raden ”muzak to my ears”.
Så förväntningarna på nästa album var höga och det visste Paul McCartney, därför hade han stora planer för produktionen. Han hyrde Denny Seiwell och Dave Spinoza – den senare ersattes efter en tid av Hugh McCracken – som musiker, medan den amerikanske producenten Jim Guercio avbokade sin smekmånad för att kunna vara med och producera.
Därför blev också kritikernas besvikelse så mycket större när Ram kom ut. Bland annat för att låtarna stank hemproduktion och livet-på-landet på familjen McCartneys skotska farm High Park vid Mull of Kintyre och dessutom – oh no! – så var den omusikaliska Linda McCartney krediterad som medkompositör till tio av låtarna. Plattan fick på tafsen av kritikerna som ansåg att den var för simpel och luktade för mycket fårhus. Onda tungor sa att även om ryktena om Pauls död inte var sanna så hade han förmodligen utsatts för en lobotomi.
Också från de tre övriga exbeatlarna kom det hårda ord:
– Pauls plattor gör mig uttråkad – jag tror inte det finns en enda bra låt på den senaste (Ram), tyckte Ringo, medan John Lennon, sin vana trogen, var ännu mer sylvass: på hans skiva Imagine riktade han låten How do you sleep? direkt till Paul, bland annat med raden ”muzak to my ears”.
Som en direkt kommentar till Ram-omslaget, där Paul står och stretar med en bagge (”ram” på engelska) kvitterade Lennon med att visa sig tillsammans med en gris på ett vykort som följde med Imagine-plattan.
All kritik till trots nådde Ram förstaplatsen på listorna i Storbritannien och andraplatsen i USA. Och sedan dess har det blivit annat ljud i källan. Många kritiker har fått äta upp sina ord och det finns till och med de som kallar Ram för den första indiepopskivan någonsin. Musiktidningen Rolling Stone har kallat skivan en av McCartneys bästa.
Vad lär vi oss då av detta? Att tiden läker alla sår? Eller att kritiker ibland – eller kanske inte så sällan – hellre går efter spelaren än bollen? Det är sant att Paul McCartney inte gjort något riktigt tungviktaralbum sedan Beatles-eran. Men det är kanske inte det som är hans uppgift? Istället har han fått halva världen att gå runt och nynna på en ordentlig handfull glada låtar. Bland annat en liten, åttaårig flicka från Hillerød, Danmark.
All kritik till trots nådde Ram förstaplatsen på listorna i Storbritannien och andraplatsen i USA. Och sedan dess har det blivit annat ljud i källan. Många kritiker har fått äta upp sina ord och det finns till och med de som kallar Ram för den första indiepopskivan någonsin. Musiktidningen Rolling Stone har kallat skivan en av McCartneys bästa.
Vad lär vi oss då av detta? Att tiden läker alla sår? Eller att kritiker ibland – eller kanske inte så sällan – hellre går efter spelaren än bollen? Det är sant att Paul McCartney inte gjort något riktigt tungviktaralbum sedan Beatles-eran. Men det är kanske inte det som är hans uppgift? Istället har han fått halva världen att gå runt och nynna på en ordentlig handfull glada låtar. Bland annat en liten, åttaårig flicka från Hillerød, Danmark.
... Och nu en liten slutknorr på historien:
För tre år sedan skulle jag intervjua Paul McCartney om hans sidoprojekt "The Fireman". Hans management i London var helt hysteriskt; jag skulle komma ihåg att tilltala honom "Sir Paul" och jag fick absolut inte ställa frågor om The Beatles eller hans privatliv. Telefonintervjun skulle vara blott 20 minuter, och när de var över skulle jag själv avbryta samtalet.
As if?!
När jag äntligen hade "Sir Paul" i luren visade han sig vara den snällaste och mest pratsamma personen. Efter exakt 1 minut och 25 sekunder började han själv prata om Beatles - och han fortsatte med det nästan hela konversationen ut.
När jag äntligen hade "Sir Paul" i luren visade han sig vara den snällaste och mest pratsamma personen. Efter exakt 1 minut och 25 sekunder började han själv prata om Beatles - och han fortsatte med det nästan hela konversationen ut.
Och han sjöng för mig!
Jag berättade aldrig för honom om min stormiga förälskelse 35 år tidigare. Å andra sidan sa mina kollegor efteråt att jag såg ut som någon som hade haft telefonsex!
Och PS.
Och PS.
Ytterligare en liten knorr: hans senaste album, Kisses on the Bottom är – när du väl har vant dig vid att hans röst inte längre klarar av de högsta tonerna – faktiskt ganska charmig. Kan rekommenderas.
Mette Olsen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar