An Emotional Fish: An Emotional Fish (1990) – av Lasse Franck

I augusti 1990 hade videon till första singeln Celebrate antagligen redan snurrat några gånger på MTV. Antagligen hade jag tyckt om den. Men jag vill ändå minnas att det i första hand var bandnamnet som fick mig att uppsöka Teaterladan på Hultsfredsfestivalen. Och att jag inte hade några föreställningar om vad som väntade.

Aldrig – vare sig förr eller senare – har jag blivit så oväntat golvad av en konsert. Den svartklädda kvartetten äntrade scenen med en våldsam energi som aldrig tog slut. I ständigt blinkande stroboskopljus framförde de sina låtar på ett rasande allvar. Allt var svartvitt, såg ut som en gammal stumfilm på högvarv och lät som någonting helt annat. Man blev yr i huvudet och lycklig. Kunde knappt uppfatta att Jalle Lorensson och Nisse Hellberg från Wilmer X stod intill och diggade. Den coole gitarristen nöjde sig med att slänga lite med sitt långa, snudd på dreadlockskrulliga, hår. Sångaren dansade som en galning, svettades ut all vätska ur kroppen och dolde ansiktet bakom sin besynnerliga page.

När festivalen var över köpte jag omedelbart skivan. De hade bara gjort en. Den hade nyss släppts och motsvarade förväntningarna från konserten. Trots att den innehöll flera lugna spår än vad deras liveframträdande hade gett sken av.

Var man ett rockband från Irland fick man finna sig i att bli jämfört med U2, som vid det laget hade hunnit släppa både The Joshua Tree och Rattle and Hum. An Emotional Fish blev väldigt jämförda med U2 – gruppens båda första singlar gavs ut av ”deras” skivbolag – och placerades i exakt samma fack, som vore de kopior. Det var inte det minsta rättvist. Man kan hävda att David Frews gitarrspel och sound påminner en del om The Edges, texterna är emellanåt politiska och båda grupperna gör rockmusik. Mer likt än så är det egentligen inte.

Sångaren Gerard Whelan har mer gemensamt med Jim Morrison och Lou Reed än med Bono. Hos An Emotional Fish tar Enda Wyatts bas hela tiden en framträdande plats i ljudbilden. Utan att bjuda på några särskilt stiliga eller uttänkta basgångar – den är nästan alltid enkel rak, hård och pumpande. Från det att albumet öppnas med den malande basen på Celebrate till skivans sista upptempolåt, That Demon Jive. Det mesta är enkelt. Fyramannarock – gitarr, bas, trummor och sång. David Frew låter sin gitarr vibrera över de stadiga grunderna, oftast utan extra pålägg. På That Demon Jive fyller en saxofon ut det konstanta drivet och i balladen Blue smyger sig ett munspel in.

Ändå var det – om man skulle tro musikskribenterna – överlastad och bombastisk arenarock som imiterade U2, fast inte var på långa vägar lika bra. Nu ska man ju inte tro musikskribenterna. Yrkeskåren var i det här fallet upprörd över att brittiska Radio 1 hade sponsrat An Emotional Fishs turné – eftersom radiokanalen helt hade gått igång på singelspåren som förebådade plattan – och gav dem en hel del radiotid. En sellout. En ohelig allians. Som övrig musikmedia gjorde allt vad de kunde för att bryta.
Dessvärre lyckades de.

Sedan så gott som alla kritiker sablat ner debutskivan blev den inte någon större framgång. Det tog tre år innan An Emotional Fish släppte en uppföljare – och då försökte bandet göra någonting annat. Musiken på Junk Puppets var mer psykedelisk och hemlig. Och sämre. Året efter kom ytterligare ett försök. På Sloper gick fiskarna tillbaka till ett renare sound, men låtarna höll inte samma kvalitet som förut. Och så lades bandet ner.

Gerard Whelan ägnade sig åt att renovera motorcyklar i sju år innan längtan efter musiken blev för stor. Han tog sig artistnamnet Jerry Fish och har tillsammans med The Mudbug Club spelat in två studioalbum där kritikerna inte får någon chans att komma dragandes med ”överlastad arenarock”.  Nu är det ståbas och blåssektioner som gäller. Här låter det mer rotblues än någonsin tidigare.

An Emotional Fish var värda ett väldigt mycket bättre öde efter ett så strålande debutalbum. Den enda invändning jag har är mot avslutningen – som därmed skulle kunna tolkas som ett tecken på det kommande fallet. Brick It Up är lite för såsig och enformig, liksom bonusspåret, som inte fanns med på min ursprungliga vinyl, Move On.

Men resten… Från den inledande hitsingeln Celebrate, som fortfarande får mig att för min inre syn skåda Whelans intensiva, maniska dans till That Demon Jive – minst lika intensiv den. Balladerna är njutbara smekningar allesammans. Blue släpptes också – fullt förståeligt – som singel längre fram, kärleksberättelsen Julian är en vacker historia, precis som Colours.

Grey Matter var, tillsammans med Celebrate, de låtar som redan hade släppts som singlar av U2-bolaget Mother. De spår som mer än några andra fick mig att gå igång 1990 var Lace Virginia och All I Am. Båda med drivande men återhållna verser och förlösande refränger. Mer explosionsartade i Lace Virginia, med Whelans varulvsylanden. Och med mer nonchalant ilska i All I Am där han ber the ”so called mister” att ”take a walk”. Båda kan än i dag användas för att fylla på min energireserv och är riktiga höjdpunkter på det här strålande debutalbumet.

Tim Palmer, som tidigare hade producerat The Mission och Tin Machines debutalbum – vilket ger goda ledtrådar till den här skivans sound – har skänkt skivan en ljudbild som fortfarande fungerar. För det är jag nästan lika tacksam som för att jag gick till Teaterladan den där sommardagen 1990.

Lasse Franck